Halt! Här får ingen passera – här kommer ingen förbi
Nu äter Sverige lax, ser fonderna växa och vill inte pröjsa mer för att rädda Alan Kurdis, 3, liv
Halt!
Här får ingen passera. Här kommer ingen förbi.
Ebba Gröns ”Die Mauer” sammanfattar det mörka året 2015. Högerextremt våld, jihadistiskt våld, näthat, terroristnoja, flyktingkris, EU:s och humanismens moraliska kollaps.
Till sist hade rädslan infekterat samhällskroppen så djupt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet vek sig i vinden. Det var kanske nödvändigt. Politiken handlade inte om att leda folket, utan om att följa folket. Marknadsliberalismen har på ett 30-tal år, i synnerhet 2006 till 2012, ersatt solidariteten i vårt dna.
Vi är nu nästan helt privatiserade, motstånd är meningslöst.
Den borgerliga opinionsmaskinen lyckades skrämma folk med att välfärdsstaten är hotad, att SD:s påhittade systemkollaps faktiskt finns. Som om inte borgerlig politik redan urholkat välfärden. Moderaternas skattesänkningar på 140 miljarder årligen hade suttit som pitten i Greta för att stötta kommuner, migrationsverk, polis och landsting som fått stopp i systemen. Pengarna hade suttit bra för de satsningar på skola, vård och bostäder som måste komma.
Nu äter Sverige lax, ser fonderna växa och vill inte pröjsa mer för att rädda Alan Kurdis, 3, liv. Många fattade redan när Fredrik Reinfeldt 2014 sa ”öppna era hjärtan” att det skulle kosta något, på riktigt, och de kilade snabbt över till SD:s murpolitik. För andra tog det längre tid för polletten att trilla ner, inklusive den nya partiledningen som för sent bytte om till gamla vanliga Moderaterna.
2015 var året då alla som inte redan var SD blev Moderater, alla utom Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) men centerpartister vill å andra sidan hålla gränserna öppna genom att avveckla välfärden. Rädslan hade skapat en idé om att vi verkligen, verkligen gjort allt vi kunde göra.
Peter Wolodarski på DN uttryckte det kärnfullt: ”Detta ’kapacitetstak’ är förmodligen det moderna samhällets mest deprimerande paradox: ju rikare vi blivit, desto mindre misär orkar vi bevittna mitt i vårt eget samhälle. Det var förmodligen lättare att ta emot hundratusentals flyktingar under andra världs-kriget än vad det är i vår tid”.
Det dåliga samvetet ligger som en tung, ledsen filt över landet. ”De som klagar mest på flyktingströmmen – deras liv har inte blivit påverkade en milli-meter av att det kommer flyktingar till Sverige, inte en millimeter”, sa dokumentärfilmaren Magnus Gertten i årets näst mest drabbande citat med fortsättningen ”Det är inte så att de måste dricka ett mindre gott rött vin på fredagskvällen”.
I allt fler kretsar blev det politiskt korrekt att skylla hålen i välfärden eller den egna otryggheten på invandrare. Det var som att betalningsviljan, den humanistiska och ekonomiska, plötsligt tog slut. Någon gång i oktober var det. Och då går det inte att både behålla alla samhällsfunktioner och rädda Alans liv. Det är lika självklart som sorgligt.
Årets mest drabbande citat stod författaren Theodor Kallifatides för: ”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.”