Vinden mojnar till nästa gång
I dag får förhoppningsvis de sista hushållen i Gävleborg och Jämtland tillbaka strömmen. Tågen i övre Norrland går igen och vägarna är röjda efter stormen Dagmars framfart natten till annandagen.
Hos elbolagen och på Trafikverket dras det antagligen en lättnadens suck. Vi har fått vänja oss vid att stormar resulterar i långdragna trafikavbrott och bygder som är strömlösa under många, många dygn.
Jämfört med det har det gått bra den här gången. Visst, när det var som värst saknade omkring 170 000 hushåll elström, men i dag ska det som sagt vara löst. Och visst, några tusen tågpassagerare fick julhelgen förstörd, men de slapp i alla fall bli strandsatta längst spåret.
Gott så, kanske man skulle kunna tycka. Problemet är bara att det är fel slutsats. De senaste dagarna har nämligen ännu en gång lärt oss hur sårbara grundläggande samhällssystem blivit.
Och det är inte någon tillfällighet.
Att stormsäkra elnäten genom att gräva ner kablarna eller genom att röja linjegator är ett förberedande jobb som bara kanske kommer att betala sig. Samma sak kan sägas om grundläggande underhåll av vägar och järnvägar, och röjning av banvallar och dikeskanter.
Det är ju inte säkert att det kommer att storma just i år, eller att just den kommande vintern blir snörik.
Så länge infrastrukturen betraktas som ett samhällsansvar spelar det kanske inte så stor roll. Men när samma infrastruktur delas upp på privata eller offentliga bolag som på bolags vis söker bekräftelse i det kommande kvartalsresultatet blir effekten en annan.
Då ska nämligen beredskapen och de förebyggande åtgärderna värderas utifrån sin lönsamhet, och det värdet blir som bäst osäkert.
För hundratusentals hushåll har resultatet av den kalkylen den här helgen blivit elavbrott, och för tusentals tågpassagerare har den inneburit en förstörd jul.