Vi måste kunna prata om Breivik

”Breivik handlade inte i ett vakuum utan mitt i en tid som skapar och återskapar ett nytt åsiktsklimat”

Breivik dödade 69 Politiska vansinneshandlingar är fortfarande politik. De har med oss att göra. Vare sig vi vill det eller inte.

Han var galen. En ensam galning. För vem vid sina sinnens fulla bruk skjuter 69 värnlösa? Vilken form av hat Anders Breivik valde att åberopa spelar ingen roll – så sluta prata om det! Låt Utøya vara den ofattbara tragedi det var. Gör inte ­politik av det.

Så har svensk debatt låtit den senaste tiden. Som om politik och tragedi på ­något sätt stod i motsatsförhållande till varandra.

Jesper Högström på Expressens kultur­sida tyckte att man överhuvudtaget inte ens bör nämna Breivik i svensk kultur­debatt. Så långt från allt som har med oss att göra står han.

Han är inte relevant.

Det är antagligen enklare att leva med tanken att det fruktansvärda var ett verk av en isolerad galen hjärna. Andra delar av samhället må dela Anders Breiviks ­föreställningsvärld – men vi delar inte hans diagnos. Desperat gör vi vad vi kan för att se honom som allt annat än ett fönster in i vår tid – in i oss själva och det främlingsfientliga mörker som sänker sig över Europa.

I norsk debatt har man lyft fram vilken lättnad det var för Norge att på sin tid kunna förklara Knut Hamsun för sinnessjuk. Den hyllade författaren som hade sympatiserat med nazisterna kunde ­låsas in som ett särfall efter kriget och Norge behövde inte på djupet reflektera över hur djupt de nazistiska tankegångarna hade sjunkit i många delar av samhället.

Precis som Magnus Linton påpekar i sin nya bok De hatade ligger världs­bilden i Breiviks manifest helt i linje med de partiprogram vars författare i dag ­sitter i flera europeiska parlament. ­Varje terrorist tror att han har stöd hos en ­större massa. Från Röda armé-fraktionen till al-Qaida. Breivik stängde av sina känslor med steroider och pluggade igen öronen med musik för att dränka ljudet av offrens skrik. Bröt ner hämningarna mot att döda. Allt för ett högre politiskt mål.

Han deklarerade att hans syfte var att åsamka den norska socialdemokratin maximal skada och han skickade ut ett manifest på 1 500 sidor till tusentals ­meningsfränder. Om inte detta får diskuteras som ett politisk dåd – finns det då överhuvudtaget något som kan diskuteras som ett politiskt dåd?

Breivik handlade inte i ett vakuum utan mitt i en tid som skapar och återskapar ett nytt åsiktsklimat.

När Jimmie Åkesson skriver på Aftonbladet Debatt att muslimerna är vårt största utländska hot är det samma ­konspirationsteorier som drev Breivik. Elitens tankekontroll, det politiskt ­korrekta, politiker som medvetet har ­låtit integrationsproblemen växa och ­muslimer som föder barn efter barn. När chefen för den borgliga tankesmedjan Timbro, Markus Uvell, trycker på för att Fredrik Reinfeldt ska börja samarbeta med denne Åkesson är det dessa tankegångar han bidrar till att legitimera.

Sverige är inte immunt.

Alexander Bengtsson, utbildningschef på den antirasistiska organisation Expo, skrev efter högertidningen Axess seminarium i Almedalen i somras att ”det här var möjligen den hitintills mest öppet ­intoleranta tillställningen som anordnas av en aktör som inte tillhör extrem­högern – förutom möjligen antisemitiska tillställningar som då och då anordnas av organisationer som går under vänsterflagg”.

I både Norge och Danmark har islamofoba myter blivit en del av det offentliga livet. Vår mysiga bild av ett rödgrönt ­Norge med stiliga grånande social­demokratiska statsmän missar den besatthet vid islam som har växt de senaste åren. Trots att landet nästan helt saknar både arbetslöshet och närkontakt med den pågående ekonomiska krisen.

Idén att högerextremism försvinner bara någon fixar ekonomin och arbetslösheten är fåfäng.

Det var heller ingen slump att Breivik angrep just AUF. I ett land där ledande socialdemokrater föreslår psykologisk test av asylsökande män för att se om de har tendenser att våldta– är det just ­ungdomsförbundet som tydligast tagit ställning mot det rasistiska bakgrundsbruset.

Det hat som drev Breivik har man ­kunnat följa i sin hårdaste form i de ­internationella antimuslimska miljöerna på nätet. Här är islam ett existentiellt hot mot hela den västerländska ­civilisationen och slutstriden nära. ­Efter Breivik var dessa rätt ljusskygga aktörer snabba med att påpeka att det är en väldig skillnad på att ställa upp på teorier som drev en ­mördare, och att ­förespråka mord.

Det är naturligtvis sant.

Å andra sidan finns det koppling ­mellan ord och handling.

”Under 20 år skrev jag inte en enda gång ’bränn ner judiska hus, slå dem tills de dör’. Inte en enda gång gick det att läsa något liknande i Der Stürmer” sa Julius Streicher, utgivare av Hitlertysklands största antisemitiska tidning vid Nürnbergrättegångarna.

Utan några jämförelser i övrigt: Hat sväljs i miljoner repetitioner, mekaniskt och omedvetet. Politiska vansinneshandlingar är fortfarande politik. De har med oss att göra. Vare sig vi vill det eller inte. Vi är alla säkringen. Vi håller emot eller så gör vi det inte.

Sedan vandrar vi från tragedin, ­förvirrade, skakande av sorg och frågar oss ”Varför?” Som om svaret på den ­frågan fanns någonstans utanför oss själva.

Följ ämnen i artikeln