Amira Hass – en nödvändig röst
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Var finns nycklarna till fred i Mellanöstern, frågar ärkebiskop K G Hammar i sitt tal vid utdelandet av det första Anna Lindh-stipendiet. Hammar ser inte något hopp i den militära logiken och knappast heller i den internationella politiken.
Kanske finns fredsnyckeln i den israeliska opinionen, fortsätter Hammar. Därför är det viktigt med modiga israeler som kan berätta för andra israeler om den palestinska verkligheten.
Årets Anna Lindh-stipendiat heter Amira Hass, journalist på den israeliska dagstidningen Haaretz.
– Amira Hass vill inte vara en utifrån-betraktare utan berättar inifrån den palestinska verkligheten, säger Ingvar Carlsson, ordförande i Anna Lindhs minnesfond. Hass är den första och enda israeliska journalisten som bor i de ockuperade områdena, fortsätter Carlsson.
Jag träffade Amira Hass i Jerusalem för två år sedan. Hon berättade att kulturklimatet hade hårdnat och att det var svårare att få förståelse för den palestinska vardagen bland israelerna. Hon var frustrerad över att inte fler intellektuella höjde sina röster.
– Jag har blandade känslor inför detta pris, säger hon i sitt tacktal här i Stockholm.
”Den här ceremonin skulle aldrig ha funnits och minnesfonden aldrig bildats om inte Anna Lindhs liv och politiska gärning brutalt hade omintetgjorts av en mördare. Hur ska jag kunna uttrycka mitt tack när var och en här önskade att detta pris aldrig hade behövts”, fortsätter hon.
Hennes blandade känslor gäller också det faktum att hon får pris för att hon beskriver en blodig konflikt som dagligen orsakar människor sorg och lidande.
Talet är en frän kritik av den israeliska ockupationspolitiken men också en uppgörelse med medier som inte förmår avslöja utan snarare ingår i den israeliska maktens propaganda. Hennes frustration över den israeliska opinionen kvarstår.
Amira Hass talar om faran med ”socialisationsprocessen i det israeliska samhället”, när ockupationen blir en normalitet. Yttrandefrihet råder men samtidigt sker en identifikation med det samhälle som är själva ockupationsmakten.
”Det är inte censur som tystar oss utan socialisationen som gör oss döva”, säger hon och pekar på de opinionsmätningar som visar att 66 procent av israelerna säger sig inte påverkas av rapporterna om det palestinska lidandet när husen mejas ner av militära tanks eller att majoriteten anser att den så kallade säkerhetsbarriären är nödvändig.
”Jag är rädd för att mina ord inte når fram till rätt adress”, konstaterar Hass.
Ändå är det just hennes ord som skapar hopp. Som dotter till överlevande från förintelsen vägrar hon att passivt se på när människovärdet kränks på de ockuperade områdena. När första intifadan började avbröt hon universitetsstudierna och blev journalist. Under lång tid bodde hon i Gaza. I dag bor hon i Ramallah. När jag träffade henne i Jerusalem liknade hon situationen i Mellanöstern vid apartheidtidens Sydafrika.
”Skillnaden är att världen tycks vara mycket mer tolerant mot israelisk apartheid än sydafrikansk”, säger hon nu.
Precis som en gång Anna Lindh var, är Amira Hass en ovärderlig röst när tystnadens och blundandets kultur råder.