Lönerörelsen har bara börjat
Till sist blev det trots allt ett treårigt avtal för industrin, även om det krävdes en klassisk nattmangling innan alla var överens. På många sätt är det bra.
Ett treårigt avtal betyder klara och översiktbara villkor för företagen. De vet nu vilka lönekostnader de ska räkna med, och de behöver inte oroa sig för nya avtalsförhandlingar de närmaste åren.
Att årets avtal bryter trenden med korta uppgörelser betyder också att andra frågor än rena löner nu kunnat behandlas. Det blir en förbättring av tilläggsförsäkringen för dem som är hemma med barn, och det blir en arbetstidsförkortning. Båda krav som stått högt upp på den fackliga önskelistan.
Ökade reallöner
Facken kan dessutom hävda att avtalet garanterar medlemmarna en liten reallöneförbättring, så länge Riksbanken håller sitt inflationsmål.
LO-förbunden har dessutom lyckats få igenom en satsning på de lägst avlönade, en nyckelfråga i samarbetet med facken i andra branscher.
Men ett treårigt avtal innebär också risker. Dagens uppgörelse görs mot bakgrund av de senaste årens ekonomiska kris, och med fortsatt eurokris i sikte. På tre år kan det perspektivet förändras, drastiskt.
Dramatiska vinstökningar, stora aktieutdelningar och nya bonusexcesser skulle i ett slag få dagens löneuppgörelse att se betydligt sämre ut.
Facket visar ansvar
Fackförbunden har visat samhällsansvar. Ansvaret vilar nu tungt på företagen.
Det kan tyckas att dramatiken kring förhandlingarna inom industrin i år blev större än nödvändigt. Sanningen är ju att det förra avtalet löpte ut i måndags, och att ingen över huvud taget andats en stavelse om konflikt.
Det är i sig inte särskilt dramatiskt. Dramatiken handlar snarare om industrins roll som - delvis självpåtagen - riktkarl för resten av arbetsmarknaden. Det är den som skadats av att uppgörelsen dröjt.
Och det är industrins roll som lönenormerare som nu kan återupprättas. Hur det går återstår att se. Lönerörelsen har bara börjat.