Grekiskt drama utan lyckligt slut
Papandreous besked att det grekiska folket kommer att få rösta om den fortsatta krispolitiken fick precis det resultat vi kunde räkna med.
Börserna i USA och Europa dök, och hårdast drabbades bankerna.
Den politiska oppositionen i Grekland vrålar ut sin vrede. Naturligtvis, för vem skulle inte bli rasande när rollen som ilsken opponent mitt i en kris plötsligt vänds i ett slags ansvar. I synnerhet när man själv från början har orsakat krisen genom att fiffla med siffrorna.
I Frankrike funderar president Sarkozy över om det kanske ändå inte var ett misstag att släppa in Grekland i valutaunionen. I Tyskland tiger förbundskansler Merkel och i Sverige mumlar Fredrik Reinfeldt som vanligt om ansvar och att besparingsprogrammen måste genomföras, kosta vad det kostar vill.
Det ser onekligen mörkt ut, och ändå har ju egentligen Giorgos Papandreou - om än motvilligt - klätt en av demokratins mest grundläggande principer i ett slags praktisk form. I längden går det inte att genomföra en politik som flertalet människor varken tror på eller accepterar.
En fjärdedel av grekerna lever nu under fattigdomsstrecket. Statliga tillgångar bjuds ut till försäljning. Arbetslösheten har fördubblats sedan 2008 och många söker sig åter från landet.
De massiva protesterna det senaste året borde ha kunnat övertyga vem som helst om att ytterligare besparingar knappast är en lösning som grekerna accepterar. Men det biter inte på Reinfeldt, och inte på EU-kommissionen. Och det biter definitivt inte på den internationella valutafonden, vars erfarenheter från diktaturer och kvasidemokratier i tredje världen inte inkluderar att ta hänsyn till opinioner.
Alltså har förhandlingarna fortsatt. Visserligen ska nu bankernas fodringar skrivas ner - för några månader sedan var det en förbjuden tanke - men framför allt ska det grekiska samhället tvångssvältas för att passa valutaunionen.
Man kan fråga sig vilket som är alternativet? Det är tveksamt om det finns något lyckligt slut på dagens grekiska drama.
Men man kan knappast förneka att grekerna har rätt att ha ett ord med i laget när deras framtid ska avgöras. Och det är vad de nu blivit lovade.