Nordiska modellen hyllas – Reinfeldt missar poängen
10 FEBRUARI 2013. Sveriges ekonomi
Rusandes till dagis i snöslasket funderandes över vad familjen ska äta till middag borde svenskarna i stället ha tittat ner på sina fötter, Stockholms gator badar i blodet från slaktade heliga kor skrev tidningen The Economist. Västvärldens mest inflytelserika veckomagasin hade en stor rödlätt viking på omslaget och prisade de nordiska ekonomierna.
Här vågar vi reformera pensionssystem och slakta det som politiker i andra länder inte ens törs röra vid.
Den 14-sidiga rapporten var en av de där förvirrade artiklar som uppstår när en prestigefylld internationell tidskrift upptäcker att de nordiska länderna hör till världens mest konkurrenskraftiga ekonomier, samtidigt som den inser att det är omöjligt.
Höga skatter och framgångsrika företag. Starka fackföreningar och en dynamisk marknadsekonomi. Stor offentlig sektor och hög tillväxt. Enligt allt vad tidskriften har lärt sig från de ekonomer som den har ägnat de senaste decennierna åt att intervjua ska detta inte gå. Det leder till att tidskriften inte riktigt vet vad den ska göra och det har skapat en egen genre: schizofrena Sverigehyllningar i internationell press.
Ett fenomen som även har gett Anders Borg många föreläsningsuppdrag.
Först hyllar The Economist den nordiska modellen för att sedan tycka att den skulle bli ännu bättre om staten blev mindre, skatterna sänktes och systemet med universella socialförsäkringar övergavs. Typ. Den nordiska modellen har bättre resultat än den anglosaxiska, den kan dock bli ännu bättre om den blir mer som den anglosaxiska. På ett ungefär är detta även vad Anders Borg brukar säga på sina föreläsningar så antagligen förstår åtminstone vår finansminister logiken.
Dock ska vi inte vara elaka. The Economist har poänger som vi borde ta till oss.
Den viktigaste läxan från de nordiska länderna är inte en ideologisk utan en praktisk, skriver tidningen. Staten är inte populär eftersom den är stor utan eftersom den fungerar.
Det är något att tänka på. Den svenska modellen har byggts på att majoriteten av befolkningen har fått någonting för sina skattepengar, konstaterade professor Joachim Palme i våras. För socialförsäkringsutredningen presenterade han en rapport som visade att inte ens Medelsvensson längre får fullgott skydd av de allmänna försäkringarna.
Anders Borg kallar detta för arbetslinje men om människor inte längre känner att de får något för sina skattepengar faller hela den ekvation som är Sverige. Det måste inte bara löna sig att arbeta, det måste löna sig att betala skatt. Det är inte storleken som räknas. Det är om folk känner att pengarna kommer dem till del.
Och detta är väl också förklaringen till hysterin runt EU-budgeten.
Fredrik Reinfeldt har suttit inlåst i ett förhandlingsrum i Bryssel med de andra EU-ledarna i veckan. Pressen har rapporterat som vore det slutstriden om Europa som pågick.
I själva verket är EU-budgeten bara på en procent av unionens årliga BNP. Skillnaden på de förslag som har legat på bordet är runt 30 miljarder euro. Nationellt hade många politiker knappt bråkat om – 0,05 procent åt ena eller andra hållet – men gällande EU-budgeten blir det till stor kalabalik.
I hög grad handlar det om att vi medborgare inte känner att pengarna kommer oss till del. Även om det bara är sex procent av en relativt liten budget som går till EU-byråkratin vet vi knappt vad den ägnar sig åt (förutom att flytta mellan Bryssel och Strasbourg). Det är inte hur mycket skatt vi betalar till något som avgör, utan ifall vi känner att detta något fungerar.
Den andra läxan ur veckans The Economist gäller kanske främst Fredrik Reinfeldt. Det måste ha förvånat statsministern oerhört att kunna läsa att Sverige kan skryta med några av världens främsta industriföretag.
Tidningen ägnar nästan två sidor åt att hylla industrin. Detta bara dagar efter att Reinfeldt på World Economic Forum berättat för världen att Sverige knappt har någon industri.
Vi brukade ha människor i industrin, men de har i princip försvunnit sa han på charmig Täby-engelska. Kanske var det alpluften som snurrade till det. Sanningen är att över en halv miljon människor arbetar i svensk tillverkningsindustri.
Industrin är ryggraden i den svenska ekonomin, men den finns inte i den nymoderata berättelsen. Inte konstigt då att arbetslösheten är åtta procent trots Anders Borgs helhjärtade ansträngningar att göra arbetslösa och sjuka fattigare. Inte konstigt att den senaste idé Reinfeldt luftat angående jobben handlar om att bussa arbetslösa ungdomar till Norge.
Kommer ni ihåg Håkan Juholt? När han slängde ut sig att 26 000 barn inte hade råd med glasögon och det visade sig att undersökningen han hänvisat till kommit fram till 23 000?
Då blev det ramaskri. Juholt tappade bort 3 000 glasögon (samt en hel del annat ...) men Reinfeldt har tappat bort över en halv miljon människor. Och om han får fortsätta, mycket av det som har gjort den svenska modellen framgångsrik.
Det är en sak att slakta heliga kor – det är en annan att slakta samtliga för att sedan undra varför det inte kommer någon mjölk.