Iran – snart ett land med hundraprocentig diktatur?
Reformanhängare måste hitta nya vägar annars är Iran dömt till islamistiskt styre
28 juni 2009” Tidigare hade vi en åttio-procentig diktatur i Iran, efter valet är diktaturen hundraprocentig”.
Så säger filmregissören Moshen Makhmalbaf. Han har erfarit diktaturen som politisk fånge under shahen; han skildrar talibanskt barbari i den starka filmen ”Khandahar”. Makhmal-baf, uppvuxen i en strängt religiös och fattig familj har tillfälligt lämnat film-en; han är numera talesman för Mir-
Hossein Mousavi, det folkliga iranska upprorets mer än symboliske ledare. Denne, aningen gåtfulle politiskt-religiöse gestalt, samlade före valet iranska intellektuella bakom sin kampanj. Någ-ot förbluffande kan det tyckas. Mousavi var en gång ayatollah Khomeinis nära betrodde medarbetare, en av centralgestalterna i revolutionen från 1979.
Arvet från 1979 – avgörande
Den stora avgörande kampen i Iran gäller i hög grad arvet från 1979 och troheten mot den folkliga revolution som drev shahen och hans väststödda diktatur bort från landet. Försöken att bygga ett samhällssystem, som förenade politiska och strängt religiösa maktsfärer, fascinerade. Den franske filosofen Michel Foucault skrev, förförd, från Iran om ett samhällssystem, fritt och oberoende av västvärlden. Olof Palme, som tillsammans med Jan Eliasson medlade i kriget mellan Iran och Irak, talade om hur iranierna byggde sin demokrati med pedagogisk noggrannhet.
Det väldiga experimentet levde med viss möda under liberalt orienterade ledare som Mohammad Khatami. Han verkade för ett visst mått av jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet.
Bekämpade talibanmakten i Afghani-stan och fördömde 11-september massakern. Han önskade ett försiktigt uppbyggt samarbete med den västliga världen. George W Bush svarade genom att peka ut Khatamis Irak som en av ondskans axelmakter.
”Vi talar inte med ondskan”
Den krigiske vicepresidenten Dick Cheney avfärdade, grovhugget som alltid, Irans ledning: ”Vi talar inte med ondskan”. Isolering och sanktioner följde. Därmed göddes iransk chauvinism. Khatamis styre ersattes av den konservativt auktoritäre Ali Khameneis. Denne högste religiöse ledare lät 2005 i en stor politisk manöver, och med betydande valfusk, installera Mahmoud Ahmadinejad som sin president.
Den 12 juni i år repeterades historien, fast i än mer grotesk form. Det lilla kvarvarande rest av demokrati och balans mellan religiös och politisk makt som levt i Iran, avrättades när Khamenei omfamnade Ahmadinejad, förklarade val-resultatet trovärdigt och proklamerade lag och ordning i landet. Ännu en period av kvinnoförtryck, korruption, ekonomiskt vanstyre och militarisering av prästväldet skulle fortsätta. Makten mobiliserade revolutionsgardet och milis till kamp mot folket.
Den lilla dumvänster som ser Ahmadinejad som modig bekämpare av USA, Israel och den globala kapitalismen borde lägga märke till det iranska styrets systematiska kamp mot fackföreningsrörelsen: fängslande av fackliga aktivister och spöstraff mot fackliga ledare. Mansour Osanloo, ledare för transportarbetarna, är på väg att dö, inspärrad sed-an åratal. Kravet på hans frigivande var en av de centrala parollerna under den internationella fackföreningsrörelsens solidaritets-möte i fred-ags: ”Rättvisa för de iranska arbetarna”. Ahmadinejad delar ut potatis och pengapåsar till de fattiga men öppnar fängelserna för de arbetare som vill organisera sig.
Solidariteten står annars, som vanligt, i konflikt med realpolitiken.
Omvärlden ogillar batongslag
Den liberala världen nyttokalkylerar: ett Iran, styrt av den teokratiska diktaturen, är användbart som skydd mot talibaner i Afghanistan och Pakistan. Iransk olja och gas får inte vara förbehållen Kina; den kan dessutom maktpolitiskt balansera den ryska makten över energiresurserna. Omvärlden ogillar batongslag mot demonstranter och mördande skott mot unga oppositionella, men själva förtryckarsystemet duger som kompromiss. Som i en ABC-bok, skriven av Henry Kissinger.
Jag läser om den avancerade Iranexperten Christopher de Bellaigues ”The struggle for Iran”. Han skriver: ”Om inte reformanhängare kan vinna stöd i det konservativa etablissemanget eller finna nya vägar för att öka det folkliga trycket på makten, tycks Iran dömt till islamistiskt styre för oöverskådlig tid.”
Ett avgörande argument för fortsatt folkligt stöd till den diskrete arkitekten och motståndsmannen Mousavi.