Sverige blir sig inte likt utan skidsport
Stina Nilssons besked avslöjar en djup kris
Vid vilket annat tillfälle som helst hade det varit en toppnyhet. En av världens bästa i den svenskaste av sporter tänker sluta och i stället satsa på en ny karriär. Mitt i coronakrisen väckte Stina Nilssons besked att hon i fortsättningen vill vara skidskytt kanske inte samma uppmärksamhet.
Det hindrar inte att det faktiskt är en bomb. Skidsporten finns som en del av den svenska självuppfattningen. Just därför har den också förändrats över åren. Länge förknippades sporten med ordknappa män och svettiga prestationer.
Dagens publik som sitter häftade framför Vinterstudion på helgerna väntar i stället på intervjuer med unga kvinnor som lyckas sätta ord på känslorna, antingen det handlar om segrar eller förluster. Kanske säger det något om landet. Bilden av vem som är skidåkare och svensk har vänts upp och ner.
Ingen representerar den förändringen tydligare än Stina Nilsson. Fem OS-medaljer och sju från VM beskriver en sida av saken. Det klassiska klippet när en mycket liten Stina Nilsson intervjuas efter ett lopp på förskolan i Malung en annan. Och den fantastiska återkomsten efter den dramatiska skadan efter fällningen över mållinjen i Otepää en tredje.
Nu ska hon alltså byta sport.
Jag vet att det finns människor som betraktar skidskytte som en ickesport. En tävling där atleter plötsligt tar en paus för att syssla med något helt annat. Den inställningen visar bara att man varken förstår vad ett par skidor är, eller vad ett gevär ska användas till.
Skidskytte fångar en utmaning direkt ur livet
Har man som Stina Nilsson vuxit upp i Malung begriper man båda sakerna.
Skidskytte fångar en utmaning direkt ur livet. Nilsson säger att hon väljer sporten för att det ska bli roligt. Det är antagligen sant. Men Stina Nilsson lämnar också en sport på dekis som snart bara är en angelägenhet för motionärer och lokaltidningarna i Oslo.
Linn Svahn har vunnit vinterns sprintcup i hård konkurrens med framför allt Jonna Sundling. I Oslo visade Frida Karlsson tillsammans med Ebba Andersson att Therese Johaug kan besegras. Men bortsett från det, och från ryssen Bolshunov, är längdskidåkning i princip en norsk inrikesangelägenhet. Det är inte roligt för någon, inte för publiken och inte för sponsorerna.
Att Skidförbundet dessutom sålt vinterns TV-rättigheter till reklamkanalerna i Net Group riskerar att få de sista entusiasterna att ge upp.
Frågan är, behöver vi bry oss? Spelar det någon roll om längdskidåkning blir en angelägenhet för norrmännen och måste finansieras med reklam för Ringnes och pultost?
Ja, jag tycker det. Längdskidåkning är fortfarande en del av den svenska identiteten. Och i Dalarna gick beredskapskanalen P4 i söndags in och bröt sändningarna för att berätta om Stina Nilssons beslut.