Ett bortglömt Sverige visar upp sig i Korea
Det börjar bli riktigt nära nu, OS-invigningen i Sydkorea. På fredag ska delegationerna med idrottare och ledare vandra in på olympiastadion i Pyeongchang.
Vi vet ju ungefär hur det kommer att bli. De närmaste dagarna kommer vi att prata om politik. Tävlingarna hålls bara några mil från en av världens mest militariserade gränser, och det är inte länge sedan Donald Trumps munhuggande med Kim Jong-Un såg ut att vara på väg att föra oss rakt mot ett fullskaligt kärnvapenkrig.
Nu är det i stället om nordkoreanska konståkare och väldrillade supportrar som skapar rubriker.
Vi talar om dopning
Vi kommer dessutom att tala om dopning. Efter det massiva fuskandet i Sotji för fyra år sedan har den ryska delegationen fått lämna flaggan hemma, och Putin lär vara sur som ättika.
Jag förstår om många misströstar när det gäller tanken på ren idrott, men själv är jag faktiskt mest häpen över hur fuskandet och korruptionen tycks ha förmågan att överleva nästan vilka systemskiften som helst. Hur blev steroider och bloddopning i nationens tjänst det arv Sovjetunionen lämnade efter sig?
Vi kommer att prata om ekonomiska kalkyler som spruckit och om hur mycket bättre SVT skulle ha klarat produktionen.
Det är ju så alla stora idrottstävlingar inleds.
Guld, glädje och nationalistisk yra
Å andra sidan vet vi ju också hur det kommer att bli. Tävlingarna kommer i gång. Stina Nilsson eller Charlotte Kalla lyckas mirakulöst besegra alla norskor. Tre kronor vinner de inledande ishockeymatcherna och någon skidskytt skjuter fullt hus. Sedan är det bara guld, glädje och nationalistisk yra.
Till sist vill man inte ens missa en curlingmatch.
Jag vet att i alla fall jag kommer att få svårt att slita sig från TV:n när längdåkningen, slalomen eller skidskyttet ska avgöras. Och kanske handlar det inte bara om att låta sig imponeras av fantastiska idrottsprestationer.
Ett bortglömt Sverige
Ett vinter-OS lyfter fram ett Sverige som inte brukar ta så stor plats i nyhetssändningar eller på löpsedlar. Det är här sjukhus läggs ner, andelen åldringar stiger och jobben har försvunnit. I ett vinter-OS kommer idrottarna från orter som Malung, Torsby, Gällivare, Norberg och Kramfors. Och de talar en svenska där dialekten ofta är lätt att ana.
Ett vinter-OS ger förstås ingen komplett bild av dagens Sverige. Vinterolympier är i allmänhet kritvita, och de kommer sällan från storstädernas förorter. Men det påminner om en del av Sverige som inte heller får glömmas bort.
Landsbygden behöver också ha fungerande postgång, poliser, bredband och vägar. Inte bara för att vi vill kunna hoppas på svenska guldmedaljer i framtidens vinter-OS, men också därför.