Merkels problem är inte att hon är tysk
...det är att hon är högerpolitiker
Anders Borg firade midsommar på ett EU-finansministermöte i Luxemburg. Det blev ett kort möte. Angela Merkel hade ett flyg att passa. Avsparken till kvartsfinalen mellan Tyskland och Grekland stod klockan tjugo i nio i Gdansk. En av de mer politiskt laddade sportdrabbningarna sedan Tjeckoslovakien slog Sovjetunionen i ishockey-VM 1969.
Några månader efter att Sovjet hade invaderat landet.
Fredagens match blev dock inte som i Monthy Python-sketchen från 1972 där Tyskland också möter Grekland, om än i fotbolls-VM för filosofer. Trots att den tyske coachen Martin Luther byter ut Wittgenstein mot Karl Marx i halvtid är det Sokrates och Grekland som tack vare uppspel från Arkimedes gör mål i slutminuten. Heureka!
I fredags vann dock Tyskland. Och de grekiska supportrarna buade. Både åt resultatet och åt Angela Merkel.
Eurokrisen har snart blivit lika skadlig för Tysklands internationella status som den har varit för Greklands ekonomi. Angela Merkel har fått rollen som den stora skurken och de historiska parallellerna är sällan nådiga.
Tyskland förstörde sig självt och Europa två gånger under 1900-talet. Det skulle vara både tragiskt och ironiskt om dagens Tyskland, helt fredligt och med de bästa intentioner, förstörde Europa en tredje gång, dundrade förre utrikesministern Joschka Fischer på ett seminarium i maj. Och redan förra året skrev Michael Lewis, kanske världens mest kände ekonomijournalist, ett mindre lyckat reportage i Vanity Fair. Han försökte förklara Tysklands hållning till krisen med att det i den tyska folksjälen finns en djupgående besatthet vid bajs. (Och nej, be mig inte återge resonemanget).
Liknande försök att förklara krisen med nationella stereotyper har förekommit gällande snart sagt varje land som är inblandat. Och de är alla fåniga.
Problemet med Angela Merkel är inte att hon är tysk. Problemet är att hon är höger.
Inte sedan första världskriget har Europa varit så dominerat av högerregeringar. Det var de som med Angela Merkel i spetsen och Anders Borg i hejarklacken ordinerade nedskärningarna. Grekland har sedan 2008 skurit ner med 21 procent. Men det har bara gjort krisen värre. BNP har minskat med 17 procent.
Alla skulle strama åt oavsett om deras problem bottnade i underskott, i något annat, eller om de ens hade några problem. Fredrik Reinfeldt ville gå längre än de flesta. Han tyckte i en intervju med tidningen Fokus att även USA borde dra åt. Dock uteblev alla rubriker om att den svenske statsministern förespråkade global depression.
Det är först de senaste månaderna som debatten har vänt.
När europakten diskuterades i Sverige så sent som i januari blev självaste Göran Persson så upprörd över risken för ett socialdemokratiskt nej att han nedsteg från Torp och började ge intervjuer. Att pakten var en del i en högermedicin som höll på att stjälpa hela Europa verkade inte bekymra Persson. Pakten löste kanske inga ekonomiska problem men nödvändig var den ändå, verkade han tycka.
Det är intressant att det inom socialdemokratin ofta är de som ropar högst om behovet av att ta politiken till en europeisk nivå som är mest ängsliga för att faktiskt politisera den europeiska nivån. Står ordet EU med så måste vi gå med. Oavsett om innehållet bygger på en högeranalys som vi annars aldrig hade accepterat.
Det är därför som Frankrikes nya president François Hollande är intressant.
När han under sin kampanj började prata om att han ämnade åka till Berlin och omförhandla europakten tog ingen honom på allvar. Nicholas Sarkozys folk hånade honom: förändra den heliga finanspakten, var Hollande skogstokig? Göran Persson satt antagligen på Torp och svor.
Men i slutet av april backades den franske socialisten plötsligt upp av ECB-chefen Mario Draghi. Och i dag pratar nästan alla i Hollandes anda, om att Europa behöver en tillväxtpakt. Inklusive Angela Merkel.
De menar förstås olika saker. Men debattens natur har förändrats.
Genom att vara starkt kritisk till vad EU gjorde lyckades Hollande med det som EU-vänner i decennier har drömt om: bedriva en valkampanj i ett av Europas största länder – inte om inhemsk ekonomisk politik – utan om europeisk ekonomisk politik.
Därför är det så märkligt att de svenska socialdemokraternas Mikael Damberg i riksdagens partiledardebatt när han ska prata om eurokrisen börjar med att hänvisa till de svenska budgetnedskärningarna. Som om Damberg inte förstår att det är en sak att skära ner i en liten öppen ekonomi när resten av världen går bra och en helt annan att skära ner i världens största stängda ekonomi – vilket eurozonen i praktiken är.
När de svenska socialdemokraterna inte vågar stå upp och kritisera en politik som inte bara har fört Europa mot avgrunden, utan bygger på att spanska ungdomar ska betala för att Deutsche Banks vd får åtta miljoner euro i bonus –trots att banken var med och spekulerade fram krisen. När grekiska cancerpatienter har svårt att få tag på medicin. När irländska skattebetalare pungade ut 23 miljarder euro för att rädda banker och belönades med lägre löner, lägre pensioner och nedskärningar i välfärden. Ja, då är något väldigt fel.
Det måste ju ändå vara skillnad på om det är Anders Borg som firar midsommar på finansministermötet i Luxemburg, eller om det är Magdalena Andersson.