Köper du en begagnad bil av Ulf Kristersson?

Moderaterna ljuger om SD. De har alltid ljugit om SD

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

– Jag tycker att det var fel att jag sa att de har rasistisk politik för det tyckte jag egentligen inte då, sa Elisabeth Svantesson (M) i 30 minuter i SVT i onsdags.

Hennes förklaring är att hon bara "gick med strömmen".

– Jag tar inte ansvar för andra partiers inre liv, jag tar ansvar för att kunna förverkliga saker jag tycker är viktigt, sa Ulf Kristersson i Agenda på en fråga om Sverigedemokraternas återkommande rasistskandaler.

Detta är en helt ny retorik från Moderaterna.

– Nej, vi ska inte samarbeta alls, tycker jag. SD:s värderingar är inte mina värderingar, inte Moderaternas värderingar. Vi ska diskutera och kompromissa med värderingsvänner. De har en mycket mörk historia, det finns främlingsfientliga inslag. Det gillar inte jag, sade Kristersson i Expressen-TV 2017.

Och samma sak sa han till alla som ville höra på. Han åkte till och med hem till förintelseöverlevaren Hedi Frieds köksbord för att inför hela svenska folket visa hur pålitlig har var i frågorna.

– Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande. Vi skildes åt i god vänskap, sa hon efteråt i Dagens nyheter.

Men Ulf Kristerssons värderingar är ungefär lika hållfasta som Graucho Marx principer. Om du inte gillar dem har han andra.

När vallokalerna stängt var hans ord inte vatten värda.

Efteråt försökte Ulf Kristersson försvara sveket med att han hemma hos Hedi Fried uttalat sig som Allians-Ulf. Nu var han istället Moderat-Ulf och då gällde självklart inga löften.

Elisabeth Svantesson svar är mer ärligt. Hon menade helt enkelt inte vad hon sa.

"Would YOU buy a used car from this man" är texten på en klassisk valaffisch om republikanernas Richard Nixon från 1960.

"Skulle DU köpa en begagnad bil av denne man?"

Är det i så fall av Allians-Ulf eller Moderat-Ulf du köper den?

Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 har Moderaterna förnekat att de båda partierna närmar sig varandra. Alla som påstått något annat har anklagats för "brunmålning" och angripits stenhårt.

I dag är den moderata linjen att SD inte ska få ministerposter och att partierna bara ska samarbeta där de tycker lika. Men så ser inte SD på saken.

– Vi ska vara en likvärdig part i ett regeringssamarbete och ha ett inflytande i proportion till vår storlek, säger Jimmie Åkesson till DN.

Att Moderaterna skulle tala sanning idag när de inte gjort det tidigare är långsökt. Och Christian Sonesson (M), tungt kommunalråd i Staffanstorp och riksdagskandidat, har i Sydsvenskan redan hunnit kräva att SD ska bjudas in i regeringen. Om Ulf Kristersson blir statsminister är det nog bara en tidsfråga innan SD först får tjänstemän i regeringskansliet och sedan ministerposter.

Själv vill Jimmie Åkessons bli justitieminister, har han meddelat. Det skulle kunna ge makt över bland annat polis och säkerhetspolis.

Optimistiska moderata tjänstemän brukar försöka hävda att SD egentligen inte vill sitta i regeringen. De har inspirerats av Dansk Folkepartis strategi i Danmark och vill bli stödparti istället, hävdar man.

Kan så vara, självklart. Men just Dansk Folkeparti gick i förra valet från drygt 21 procent av väljarstödet till knappt 9. Ett lite udda val av förebild i så fall.

Mer troligt är att varken Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson har en aning om hur en förhandling med Jimmie Åkesson slutar. Eller hur ett blåbrunt regeringssamarbete skulle komma att utvecklas.

I boken Så dör demokratier (Studentlitteratur 2020) av de amerikanska professorerna Steven Levitsky och David Ziblatt skriver författarna om vad de kallar "demokratins mjuka skyddsräcken".

Det är inte bara konstitutionen, institutionerna eller civilsamhället som spelar roll för att en demokrati ska överleva, konstaterar de.

"Alla framgångsrika demokratier vilar på informella regler som, fastän de inte återfinns i författningen eller i några lagar, är allmänt kända och respekterade."

Levitsky och Ziblatt jämför med streetbasket.

En spontan basketmatch på gatan med en halv plan och bara en korg har inga riktlinjer som utfärdats av NBA eller någon domare som ser till att reglerna följs.
Ändå spelas 1000-tals matcher varje dag. Dessa oskrivna normer är inte en fråga om personlig läggning eller individuell moral. Men de är "mjuka" i den meningen att de bara kan upprätthållas av spelarna själva.

I demokratin är en av de viktigaste oskrivna reglerna för politiker att tala sanning. Annars går inte matchen att spela.

När Ulf Kristerssons och Elisabeth Svantessons alla uttalanden om SD plötsligt bara var på låtsas smittar det ju av sig till allt annat de säger.

Vi pratar trots allt om den fråga som splittrade alliansen, gav upphov till decemberöverenskommelsen och januariavtalet och som har dominerat regeringsfrågan i varje val sedan 2010.

Ändå verkar reaktionerna på Svantessons och Kristerssons utspel mest vara axelryckningar. På den pågående partistämman i Helsingborg diskuteras andra saker. Det är som att även Moderaternas medlemmar hela tiden vetat att ingenting partiledningen sa var sant eller på allvar.

Att Ulf Kristersson i Agenda ville framställa rasist- och nazistskandalerna i SD som Åkessons problem är begripligt – det lär ju komma fler.

Men det håller inte.

"Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är." sa redan de gamla grekerna.

Och Moderaterna har redan börjat förändras av sitt nya sällskap. SD har i alla tider hanterat sanningen just så som Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson nu gör.

Det är, för att låna Levitskys och Ziblatts begrepp, demokratins mjuka skyddsräcken som börjar vittra sönder.