Högre pensionsålder är inte frihet för alla
Frihet i arbetslivet kan beskrivas på många olika sätt. Det kan vara att ta fem minuters paus utan att be om lov, för att till exempel gå på toaletten. Det är en rättighet som var tredje LO-kvinna inte har i dag.
Frihet kan också vara att slippa gå hem från ett arbete som känns meningsfullt och innebär en ekonomisk trygghet, bara därför att en formell pensionsålder passerats.
Det är förstås så den statliga Pensionsåldersutredningen kommer att presentera sitt förslag om att höja den över åldersgränsen för pension till 69 år. I klartext skulle förslaget betyda att gränsen för när en arbetsgivare kan tvinga en anställd att ta pension skjuts upp i två år.
Att sluta arbeta
Frihet i arbetslivet är naturligtvis också att få sluta arbeta när man inte längre orkar, och att kunna göra det utan oro för ekonomin. Det är det stora problemet för väldigt många människor i Sverige i dag.
Medlemmarna i Kommunalarbetarförbundet lämnar i genomsnitt vid 61 års ålder. Det betyder förstås att många tvingas sluta långt tidigare.
För dem kommer Pensionsåldersutredningens förslag inte att innebära större frihet, tvärtom. Utredningen tänker föreslå att den lägsta pensionsåldern höjd från dagens 61 till 63 år.
Det handlar om pengar
Sanningen är förstås att pensionsförslaget inte alls handlar om att öka friheten, och egentligen ganska lite om en befolkning som blir "allt äldre och allt friskare".
Det handlar om att försöka rädda ett underfinansierat pensionssystem.
Och precis det måste göras, och till en del kan det kanske ske genom att de som faktiskt orkar jobbar ytterligare något år. Men den lösning Pensionsutredningen är på väg att föreslå betyder framför allt att ansvaret läggs över på oss som individer. Och eftersom våra förutsättningar är så olika kommer resultatet att bli djupt orättvist.
Bara en lösning
Människor med intressanta, och ofta välavlönade, jobb kommer att kunna arbeta ihop till en trygg och innehållsrik ålderdom. De kvinnor som inte ens kan gå ifrån jobbet för ett toalettbesök får däremot räkna med hårdare villkor och sämre ekonomi.
Det är det grundläggande problemet i pensionssystemet, och vill vi lösa det finns bara ett sätt. Vi behöver ett uthålligt arbetsliv där alla som kan arbeta – unga som äldre – också får arbeta, och bidra till pensionerna.