Äntligen ett erkänt parti

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det kommer nog att finnas en del udda förslag i motionsfloden till Miljöpartiets kongress i Uppsala i helgen. Sådana hör till. Men stollestämpeln är borta. De

gröna har länge ansetts regeringsfähiga. Efter valet 2002 gjordes amibitiösa försök att dra in dem i det borgerliga lägret.

I stället blev de regeringsunderlag för Göran Persson.

Fick beröm av Lundby-Wedin

Nu står partiet redo att äntra taburetterna tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om det blir väljarnas önskan den 19 september. Den kritiska hållningen gentemot MP framför allt från fackligt håll har dämpats. Till exempel drev de borgerliga med de grönas hjälp igenom undantagsregeln i Las. Men nyligen fick Mona Sahlin beröm av Wanja Lundby-Wedin för att hon lyckades få med Miljöpartiet – ”strategiskt viktigt”, som LO-ordföranden uttryckte det.

I det förslag till valmanifest som kongressen ska besluta om finns åtskilligt som språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson – som nu återväljs för sista gången – lyckats med i de rödgröna förhandlingarna.

Här finns den omfattande satsningen på järnväg och kollektivtrafik. Upprustningen av miljonprogrammen. Och förslaget om en tredelning av föräldraförsäkringen, en fråga som Peter Eriksson i går valde att lyfta fram vid en pressträff i riksdagen.

Får finna sig i att rut försvinner

Annat har partiet tvingats kompromissa om eller avstå från. Bensin eller rättare sagt koloxidskattehöjningen på 49 öre i stället för 2 kronor är en eftergift.

Höjda tak i sjukförsäkringen och a-kassan är en annan. De gröna får också finna sig i att en rödgrön regering säger tack och adjö till rut – det blir inga fler avdrag för hushållstjänster.

Fruktas av motståndaren

Likaså måste de, enligt den gemensamma valbudgeten, acceptera att förmögenhetsskatten återinförs trots att Eriksson för ganska jämnt ett år sedan framhöll motsatsen som ”en självklarhet”. Det går inte alltid att vara konsekvent. Friåret, som åtminstone Socialdemokraterna inte vill veta av, finns i det egna manifestet. Går det så går det.

Det är en del medgång, några medelvägar, något löftesbrott och någon chansning. En, som det visat sig, rätt framkomlig väg till väljarnas uppskattning.

I synnerhet för Maria Wetterstrand, som hissas högt i förtroendemätningar och som sannolikt är den som motståndaren fruktar mest.

Vänstern är alliansens nya samlingsnamn på S, V och MP. I fronten står i så fall en rödgrön. Miljöpartiet har sannerligen nått fram till ett erkännande.

KA