Otrygga jobb och rädda människor
Den här tiden på året går så fort. Alldeles nyss var det häggblomning, värmebölja och LO-kongress. Nu har syrenerna passerat sin höjdpunkt, skolorna slutar och de fackliga förhandlarna har återvänt till vardagen.
Om mindre än två veckor är det midsommar.
Jag kan inte låta bli att dröja något vid de där pingstdagarna när Folkets hus i Stockholm fylldes av kongressombud från de 14 LO-förbunden. Visst fanns den vanliga kongresseuforin i luften, men kanske ändå mer ett ödesmättat ansvar.
Sedan år 2000 har LO-förbunden förlorat en halv miljon medlemmar, och andelen av de anställda som är med i facket sjunkit med 15 procent.
I Folkets hus saknades det förstås inte förklaringar. Jag tror regeringens chockhöjning av a-kasseavgiften och fackföreningsrörelsens eget misslyckande i mötet med medlemmarna var de populäraste.
Utanför stod den vanliga kören av liberala ledarskribenter och folkpartistiska riksdagsmän och hävdade att fackförbundens problem är straffet för samarbetet med Socialdemokraterna.
I båda fallen lät det som det svenska fackets försvagade ställning skulle vara en unik och inhemsk process.
Så är det nu inte.
I alldeles nya boken ”Facklig kräftgång” redovisar två av Sveriges mest erfarna arbetsmarknadsjournalister, Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg, intrycken från en rundresa i ett Europa där facken befinner sig på reträtt.
Det sker under olika förutsättningar, och från olika utgångspunkter, men de båda författarnas omdöme är klart. Fackliga ledare och forskare beskriver fackföreningsrörelsens kräftgång med nästan samma formuleringar från Rom till Tallinn eller Stockholm.
Somligt i det svenska fackets försvagning är nog hemlagat, men mycket handlar om sådant som gäller i hela Europa och kanske i hela världen.
Och som vanligt finns det mycket att lära av andras erfarenheter.
En av dagarna på LO-kongressen träffade jag Billy Street, ledare för det amerikanska träarbetarfacket. Tillsammans med det svenska GS-fackets ordförande P-O Sjöö hade han tilldelats ett människorättspris i Eleanor Roosevelts namn.
De båda fackliga ledarna fick priset för sitt arbete med att ge de Ikeaanställda i Danville, Virginia, rätt att starta en fackförening.
Den största svenska insatsen var, förklarade Street, att P-O Sjöö och det svenska facket tvingade företaget att ta tillbaka inofficiella hot om att fabriken skulle läggas ner om de anställda gick med i facket. Därmed försvann rädslan.
– Tar man bort rädslan, så väljer arbetare att gå med i facket, sa han.
På en arbetsmarknad med allt mindre trygghet kan det vara en insikt, också för facken i Sverige.