Ångestvrål ur medelklassen

26 NOVEMBER 2013. Skattesänkningar

visar rädsla Bakom de Faires text finns en ångest. Över ett samhällsbygge som rasar, över rädslan för att själv bli drabbad.

Det kom ett ångestvrål i slutet av förra veckan.

Han heter Claes de Faire. Han har lammullströja och prydlig sidbena. Han bor i Stockholms innerstad och är chefredaktör för reklambranschens husorgan, Resumé.

Han är sinnebilden av en ­alliansväljare. Och sedan i fredags är han Fredrik Reinfeldts värsta mardröm.

Claes de Faire vill inte ha fler skattesänkningar. Han vill ha pengar till skolan, till järnvägar, till satsningar mot barnfattigdom.

”Jag är nöjd nu”, skrev de Faire i en krönika och drog ett streck i sanden.

Hit, men inte längre.

Texten väckte känslor, som det heter nu för tiden. Högern blev jättearg. Det var ju inte så konstigt.

Däremot var det intressant hur de argumenterade. Sammanfattningsvis tyckte de att de Faire enbart skulle hålla käften.

En typisk reaktion hittade jag på Facebook. Det var inte vem som helst som skrivit, utan Sven Otto Littorin.

Ni vet, Reinfeldts tidigare arb­etsmarknadsminister, mannen bakom slakten av ­a-kassan och internetaliaset ”Dangerzone 2010”.

”Fy fan vilket storstads­överklassperspektiv. Där sitter han och sörplar på sin latte och njuter av ­inkomster långt över brytpunkten och med saftiga värden i den avdragsgilla bostadsrätten. Jag tror inte så många under­sköterskor och vårdbiträden säger nej till ytterligare lite mer pengar över”, skrev ­Littorin.

Där är alltså svensk höger just nu. I stället för att försöka få med sig medelklassen på sitt politiska projekt, har de börjat skälla ut folk som upprörs över barnfattigdom.

De Faires artikel värmde. Men Littorins analys gjorde mig omåttligt upprymd. Det blev så uppenbart hur fel han och hans likar läser sin samtid.

I går skrev Dagens ­Nyheter att akutsjukhusen i Stockholmsområdet går på knäna till följd av sparkrav från de moderata landstings­politikerna. Nu väntar kraftiga personalminskningar.

I Norr­tälje ska 22 tjänster ­inom äldrevården bort.

Jag letar på Sven Otto ­Littorins Facebooksida. Där finns inte en enda statusuppdatering om hur var­dagen för undersköterskor och vårdbiträden påverkas av Filippa Reinfeldts stenhårda besparingskrav.

De Faires argumentation bygger på en slags välgörenhetslogik. Det handlar om att han är nöjd, att resurserna borde gå till bättre behövande.

Men det är ändå så fel att avfärda honom som en privilegierad stekare.

För bakom texten finns en ångest. Över ett samhällsbygge som rasar, över rädslan för att själv bli drabbad.

Den svenska socialdemokratins historiska triumf var att den lämnade ifrån idén om klasskrig och formulerade en politik som knöt ihop medelklassen med arbetare och de sämst ställda. Det byggde en historisk röst­allians.

Reinfeldts projekt har handlat om att bryta den ­alliansen och i stället knyta ihop de rikas intressen med medelklassens. Det är ”de som jobbar” mot resten.

I ett sådant bygge blir ­solidaritet något som hotar hela projektet. En Claes de Faire blir en slags klass­förrädare för 2010-talet – en som sviker egenintresset och arbetslinjen.

Efter 30-talskrisen var det först när den medel­klassen drabbades som ­vänstern började vinna val. På senare tid har det kommit en rad signaler om att det mullrar i latteleden. TCO-väljare flyr Moderaterna i Stockholm. Skolan stiger på den politiska dagordningen medan stödet för vinster i välfärden sjunker som en sten.

Alliansens projekt är slut.

Nu finns en chans att få ­gehör för en politik som är större än egenintresset och samtidigt gör livet bättre för både vårdbiträdet, sjuksköterskan och Resu­més chefredaktör.

Vi får hoppas att Stefan Löfven klarar att form­ul­era ­sådana förslag. Och samtidigt ­förstår att det Claes de Faire behöver är en kram, inte en utskällning.

Följ ämnen i artikeln