En död utan ära
Muammar Gaddafi skadades dödligt när han ännu en gång försökte fly undan trupper från övergångsregeringen utanför staden Sirte.
En död utan ära. När den arabiska våren svepte fram över Nordafrika valde Gaddafi att angripa sitt eget folk.
I går kom ödet ikapp honom, inte långt från den stad där han föddes.
Det är nog svårt att överskatta effekten av bilden på en död diktator. Sedan mer än 40 år har han representerat makten. I hans namn har all opposition slagits ner, alla avvikande åsikter förtryckts och alla försök till pluralism kvävts.
Människor har torterats och försvunnit. Och som en ond ande har rädslan bitit sig fast och skapat tystnad.
Nu är alltså symbolen för all denna rädsla död.
Det hade varit bättre om han gripits levande. Då skulle han tvingats svara för sina brott, helst vid en internationell rättegång. Världen och det libyska folket hade fått svar om diktaturens illgärningar.
Men ska sanningen fram är det antagligen inte det viktigaste i Libyen just nu. Nu firar människor som vuxit upp under Muammar Gaddafis styre att diktatorn, själva symbolen för deras rädsla, är borta och aldrig kommer tillbaka.
Att Gaddafi har varit fri är ett av de hinder som stått i vägen för den arabiska våren. Men det är inte det enda.
I Syrien fortsätter Assad-regimen att – precis som Gaddafi – slå ner folkets protester med våld.
Ändå finns på sätt och vis den allra största utmaningen i Libyens grannland där hela upproret började. På söndag går Tunisien till val, för första gången på riktigt.
Hur det genomförs, och hur resultatet respekteras, kommer att påverka framtiden långt utanför Tunisiens gränser. Om valen blir fria och rättvisa kommer det att bli ett exempel för Egypten, och det kommer att påverka Libyen.
Ett Libyen som inte längre behöver känna rädslan för att Gaddafis ande ska komma tillbaka.