Löfven rätt man att förnya jobbpolitiken
Då var alltså belägringen av det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm slut. Stefan Löfven är krönt till ny ordförande. Konungen är död, leve konungen. Politik må vara konsten att svälja paddor utan att röra en min, men i grund och botten är teorin bakom att vinna väljarnas förtroende inte så komplicerad.
Och det är detta som det måste handla om nu: vad är socialdemokratins moderna uppgift och hur ska den utföras?
När ett parti vet vad det står för och varför det behövs kommer väljarnas förtroende. I valet 2006 och i ännu högre grad 2010 definierade Socialdemokratin varken frågan eller svaret. Varken vad de stod för, eller varför de behövdes. Sådant händer. Men Stefan Löfven har en fantastisk möjlighet att göra rätt.
Och på väldigt många sätt kan det här vara precis rätt tid för en svensk metallarbetare.
Vi lever i en extraordinär era. Universums herrar träffas just nu i den exklusiva vintersportorten Davos i Schweiz. World Economic Forum. Kapitalism och alpluft. Men i år är det annorlunda. Kapitalismens kris står på dagordningen. ”Är 1900-talets kapitalism olämplig för 2000-talets samhällen?”, frågar man sig och det här är inga övervintrade Wall Street-ockupanter eller trädkramande Slussen-aktivister ur Bengt Ohlssons mardrömmar.
Det här är vår tids finansiella och ekonomiska eliter.
Samtidigt klamrar sig en liten borgerlig allians i ett litet land i norra Europa fast vid de sista resterna av den gamla berättelsen om marknadens inbyggda perfektion. Eller vad det nu är de gör. Finansministern är hursomhelst även fortsättningsvis övertygad om att hårdare tag mot sjuka och arbetslösa kommer att lösa alla Sveriges problem. ”Folk kommer i kläm” säger statsministern. Men han menar aldrig sig själv.
Eller sina kompisar.
Europas finanskris går vidare. USA är ekonomiskt sårbart. Kinas exportorienterade modell kommer knappast att generera en till era av lika snabb tillväxt. Var ska Sverige vara i allt detta? Fredrik Reinfeldt tycker att näringslivet är ett särintresse och det som bygger Sverige starkt är, ja, se tidigare punkt om att trycka till sjuka och arbetslösa.
Samtidigt fortsätter det senaste decenniets förskjutning av ekonomisk makt i världen. I sin nya bok ”The Growth Map” listar Jim O’Neill de elva nya ekonomier som har potential att följa efter Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. Länder han för tio år sedan spådde skulle dra iväg i rekordtillväxt. Nu lyfter han fram Bangladesh, Sydkorea och Filippinerna. Vi får se. Men det är ekonomin dumbom, och ekonomin är global. Vad den tyska kanslern Angela Merkel gör gällande euron har mer inflytande över om Barack Obama vinner valet än Barack Obama. Sådan är verkligheten och Sveriges ekonomiska framgångar har alltid byggt på globaliseringen. En liten öppen exportberoende ekonomi.
Och så var vi tillbaka vid den svenske metallarbetaren.
”Stefan Löfven är mer respekterad i näringslivet än Reinfeldt och Borg” sa TV4:s politiske kommentator Ulf Kristofferson på nyheterna i fredags.
Inom industrin har konkurrensen alltid varit internationell.
”Om du dagligen lever med det här blir det på ett annat sätt än om du inte gör det. Det är rätt naturligt” sa Stefan Löfven i en intervju med Aftonbladets ledarsida för sex år sedan. När Shanghai växer så fort att stadens karta måste ritas om varannan vecka behövs svensk järnmalm som aldrig förr. Gruvorna öppnar igen. ABB och LKAB gör rekordvinst.
Det är svensk industri som befinner sig i själva frontlinjen av den internationella ekonomin. Inte de välkammade, omvärldsbevakande PR-konsulter som gillar att prata om den. Det är också metallarbetaren som kan berätta om hur vi behöver trygghet för att klara just globaliseringen. Och därmed jobben.
Ska ekonomin kunna utvecklas och gamla jobb ge plats för nya måste det finnas sociala broar som fungerar. Den som förlorar jobbet i lågkonjunktur ska inte heller straffas med en halverad inkomst. Det är varken rättvist eller bra för den ekonomiska återhämtningen. Det här brukade vara en av de berättelser som svensk socialdemokrati kunde berätta.
Politik handlar inte bara om att vinna röster – utan om att vinna de stora resonemangen.
Socialdemokraterna måste våga säga att den borgliga alliansen på många sätt ställde rätt frågor 2006: om de nya utslagningsmekanismerna på arbetsmarknaden, den svenska skolans misslyckande och socialdemokratins maktarrogans. Men att de har fel svar: vi löser inte problem i det här landet på bekostnad av de svagaste. Och vi tänker inte göra det i framtiden heller.
Att skapa en ny socialdemokratisk näringspolitik kommer inte bara att handla om att ta fram förslag utan också om att utmana högerns bild av vad som driver företag och ekonomisk utveckling. Samarbete och förtroende är viktiga smörjmedel i ekonomin. Stora löneskillnader kan vara improduktiva. Vinst kan inte vara enda målet för företag som verkar i ett samhälleligt sammanhang. Och så vidare. Några av marknadsekonomins främsta fiender kan vara de som tjänar mest på den nuvarande modellen: vårdföretag som utan att ta någon risk plockar ut trettioprocentiga vinster av skattebetalarnas pengar.
Framförallt kan Socialdemokraterna visa hur allt hänger ihop: Tillväxtpolitik kräver ett helhetsgrepp på skola, utbildning, innovation, infrastruktur och finansmarknader.
Om det är något som världens eliter verkar enas om på alla möten där de diskuterar kapitalismens kris så är det att tillväxten som ska ta oss ut ur våra nuvarande problem måste vara kvalitativt annorlunda än den som förde oss in i dem. Och om det är någon som har rätt erfarenheter för att ta sig an denna näringspolitiska utmaning för svensk del så är det Stefan Löfven.
Hoppas bara att han förstår det själv.