Sten fick oss att tro på solidariteten
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-09-17
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Han hoppades på ett brett folkligt engagemang för Mellanöstern
Före detta utrikesministern Sten Andersson är död. Han blev 83 år. Socialdemokratin har mist en av sina stora.
Beskedet sent i går kväll kom som en chock. Jag visste att Stens hälsa inte har varit bra, men aldrig att jag kunde föreställa mig att döden var nära. Han var så full av energi när jag träffade honom strax före sommaren. Han kom in på tidningen brunbränd och spänstig som alltid och hejade på alla han mötte.
Vi satt på mitt rum och diskuterade som så många gånger förr läget i Mellanöstern. Sten var engagerad in i det sista och upphörde aldrig att tro på en fredsprocess.
Blev lite uppgiven
Med åren blev han lite uppgiven inför regeringens som han tyckte alltför låga profil i denna fråga. Ändå trodde han att det var möjligt att samla arbetarrörelsen till en kampanj för en rättvis fred mellan Israel och Palestina.
Han beundrade kyrkornas mod och hoppades på ett brett folkligt engagemang för Mellanöstern precis som en gång i tiden för de svartas rätt i Sydafrika. Sten framhöll att det fanns kloka personer på den borgerliga sidan också som hans utrikesministerkollega Margaretha af Ugglas och förre moderatledaren Carl Bildt exempelvis.
”Jag kanske ska skriva en artikel med den gode Bildt”, funderade Sten där på mitt rum på Aftonbladet.
Jag såg fram emot det. Artikeln hann tyvärr aldrig skrivas.
När jag var i Ramallah på Västbanken för några år sedan och intervjuade dåvarande palestinska presidenten Yasser Arafat hade jag med mig en hälsning från Sten Andersson. Arafat, sjuk och fången i sin egen presidentbyggnad, sken upp och brast ut: Oh, Sten, my brother!
Radikala israeler
Sten ställde också sina förhoppningar till radikala israeler som Yossi Beilin och stod värd för många viktiga möten mellan intellektuella palestinier och israeler i den så kallade Stockholmsgruppen. Det som sedan bland annat ledde fram till det spännande Genèveinitiativet.
Som utrikesminister blev Sten Andersson en omtyckt internationalist och vann respekt långt utanför socialdemokratin. Liksom Olof Palme och Anna Lindh gav Sten Andersson nya generationer en tro på den gränslösa solidariteten.
Sten var inte de fina UD-rummens man. Få kunde väl personifiera folkligheten och folkrörelsedemokratin som han. Han var en älskad partisekreterare under två decennier (1962–82). Han satt i socialdemokraternas verkställande utskott under mer än trettio år.
Humorn som vapen
Vi minns hans härliga och roliga tal på torgmöten och i folkets hus. Med humorn som vapen kunde Sten bemästra politiska motståndare och hantera gnälliga partimedlemmar. Kanske var humorn också ett sätt att överleva för en man vars liv inte alltid hade varit så enkelt.
Han kunde vara fräck och spydig men ständigt med glimten i ögat. Han spred glädje och värme omkring sig. Han fick oss att tro på politiken och på att det är genom att organisera sig demokratiskt som det går att förändra.
Det känns märkligt att Sten Andersson skulle gå bort alldeles inför ett val som på många sätt kan bli avgörande för Sveriges framtid. Det är på något sätt så olikt Sten att ge upp inför målspurten.
Dö med ett leende
Sten påtalade ofta att han levt ett så rikt liv att han skulle dö med ett leende. Jag tror dock att Sten var bekymrad inför det stundande valet. Han var en kämpande människa, aldrig ljummen inför samhällsskeendet. Han ville verkligen att socialdemokratins ideal skulle förverkligas både här hemma och i världen.
Jag kan höra honom säga: Gå och rösta. Politiken spelar roll!
”Jag har haft det ganska besvärligt med hälsan i sommar, både den fysiska och den psykiska. Konditionsnedsättande hjärtflimmer och förtvivlan över vansinnet i Mellanöstern är främsta orsakerna”, skrev Sten i ett mejl i augusti, mitt under brinnande krig i Libanon.
Det var det sista jag hörde från honom.
Det känns ofattbart tomt.