I Farsta värnas människovärdet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Stor är jag inte när jag står upp, utan när jag reser mig efter att jag fallit”, säger mannen och jag anar ett leende i det härjade ansiktet.

Jag träffar Rune, en gammal knarkare, på diakonicentret Kornet i Söderledskyrkan i Hökar­ängen. Han är stor och väldig, säkert 1,90 lång och fylld av berättelser. Han älskar att skriva. Ur minnet deklamerar han dikter och livsfilosofiska betraktelser med mycket humor och stort allvar.

Nästa dag dyker han upp på kyrklunchen i Farstastrandkyrkan. Han har en hel packe papper med sig. Det är ett manus. ”Boken med en framsida men många baksidor”, som han kallar den.

Jag bläddrar i pappershögen och blir varm. Här finns missbrukarens svarta vardag, hans kamp mot drogerna men också hans underfundiga livsbejakelse och förstås kritiska gliringar till en kriminalvård som glömt vad vård är.

Han reser sig upp och läser en juldikt. Jag ser att någon av de lite finare tanterna snörper på munnen men de allra flesta applåderar varmt. Så får Rune och hans vänner dela julgemenskapen med oss andra vid kyrkfikat. Gränser bryts, fördomar suddas ut och vi blir bara människor. Medmänniskor.

Jag har nu gjort mina fyra veckors prästpraktik i Farsta församling. En fantastisk tid. Kyrkoherden Anders Ekhem och hans medarbetare har visat på en kyrka som inte finns där uppe, långt från människors vardag, utan mitt i förortslivet.

I Farsta finns kyrkan mitt i byn. Om det än är den stora härliga Söderledskyrkan i 60-talets röda tegel, byggd som ett folkets hus med mängder av samlingssalar. Eller om det är vackra Sköndal invid Drevvikens strand, där familjer gärna döper sina barn. Eller den nyaste, lilla Farstastrandkyrkan som är en ombyggd Konsumbutik.

”Ja, altaret står där charken stod”, säger kyrkoherden och skrattar.

Så kan inkarnationen bli till mänsklig erfarenhet i en av Stockholms klassiska folkhemsförorter längs med gröna tunnelbanelinjen. Kyrkan finns här i vardagslivet. Också i detta nedersta liv som kan vara så svårt.

Jag har inte mött en kyrka i kris, som det talas om så ofta. Jag har mött en kyrka full av liv och skapande. En kyrka där verkliga möten sker och där öppenhet råder.

Just möten tror jag är livsnödvändigt i vår tid, där ensamhet och utanförskap breder ut sig. Att inte bli sedd och älskad som den man är hör till det värsta en människa kan utsättas för. Ansiktslösheten gör oss till offer och männi­skovärdet förtrampas.

Egentligen handlar vår folkrörelsedemokrati om just detta: om att komma samman och se oss själva i varandra, att re­spektera den andra, att öva ömsesidigheten.

”Allt är så hektiskt i dag. Det handlar om snabba klipp och snabba val. Det finns behov av att stanna upp och bli lyssnad på”, säger prästen Kristina Lutborg. Hon och hennes kollega Susanna Matz berättar att det enskilda själavårdssamtalet har ökat i betydelse.

I Farsta råder dialogens kultur, inte ordergivningens. Tilltalet gäller ett du. Människor ses som subjekt, som skapande medmänniskor inte bara som kunder och konsumenter.

”Den som inte existentiellt lär känna ett Du kommer heller aldrig att få lära känna ett Vi”, har den judiske filosofen Martin Buber sagt.

”Vi är ett samtal”, enligt Buber.

Fasta församling är en mötesplats, där samtal sker och människors värde upprättas.

Det är stort även om det sker i det lilla.

Helle Klein