Ny ledare räcker inte för Centern

Daniel Swedin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I går avslöjade Centerpartiets val­beredning att tre personer är villiga att bli partiets nya ordförande. Det är förvånande att så många känner att det är värt att ta kampen om ledningen för ett sönderregerat parti med ideologisk pyspunka.

Det var länge sedan Centern var relevant. Men en gång var det landets största icke-socialistiska parti. En gång fick man 25 procent i ett riksdagsval. En gång var en centerpartist statsminister.

Sedan 1991 har partiet aldrig haft stöd av fler än åtta procent av väljarkåren oavsett om partiledaren hetat Johansson, Daléus eller Olofsson.

Enligt SCB:s partisympatiundersökningar är Centerpartiet det parti med minst sympatisörer bland svenskar under 30 år. Hela 38 procent av partiets sympatisörer är ålderspensionärer.

Bara två procent av partiets sympati­sörer är utrikesfödda.

Det borde, för varje parti med någon som helst sjukdomsinsikt, vara ett krisbesked som heter duga.

När Maud Olofsson nu beslutat sig för att kliva av gör sig stämningen från 2001 påmind. Centern var i kris med ett väljarstöd på 4,6 procent, men med hjälp av en stark och tydlig ledare skulle man upp på fälldinska nivåer.

Nu ligger väljarstödet kring 4,5 procent och Olofssons tid som partiledare får kallas en flopp.

Unga livsstilsliberaler pratar gärna om Stureplanscentern – storstadsfokuserad, antifacklig, prostitutions- och knarkvänlig – som framtidens melodi. Men väljarframgångarna i storstäderna är mycket blygsamma. I Göteborg har man inte ens representation i kommunfullmäktige.

Under Olofsson har Centerpartiets enda drivkraft blivit den lantliga småborgerlighetens vrede över hotet från arbetar­rörelsen. Det räcker inte.

Frågan är om det kommande ledar­skapet förmår se att Centerns historiska framgångsrecept har varit när partiet agerat som en oberoende kraft mellan blocken.

Det var genom ärliga förhandlingar med bägge blocken och resultatpolitik man blev landets näst största parti.