Kränkta vita mördarband
Publicerad 2016-02-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
John, Peter, Anders och Anton är köksbordsrasismens fortsättning med andra medel
Klockan åtta i kväll sänds dokumentären Lasermannen i Sveriges television.
Lasermannen hette John Ausonius och han höll Stockholm i skräck när han i början av 90-talet sköt elva människor, varav en avled. I riksdagens satt Ny Demokrati, asylboenden brann och på gatorna slogs skinnskallar.
”Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende”, förklarade Ausonius för Gellert Tamas i boken Lasermannen. Ordfronts förlag har just tryckt en ny utgåva och i förordet drar Tamas paraleller till vår tid.
Ledarlöst motstånd
John Ausonius agerade inte i ett vakuum utan som vardagsrasismens förlängda arm. Han trodde att han gjorde vad alla andra pratade om.
Mönstret är nästan identiskt med den så kallade "serieskytten" i Malmö Peter Mangs som skildas ingående i boken Raskrigaren av Mattias Gardell (Leopard förlag).
Men deras metod, att till synes slumpmässigt döda personer med utländsk bakgrund, är faktiskt inte ny. Den har till och med ett namn "Det ledarlösa motståndets taktik".
Medborgargarden
Metoden utvecklades av högerextremisten Louis Beam, veteran i Ku Klux Klan. Tanken är att våldet ska utgå från små autonoma celler, ensamvargar, utan koppling till propagandan och de politiska ledarna.
Ensamvargarna finansierar och planerar själva sin verksamhet och tolkar signaler från ledningen men utan att ha kontakt.
Mattias Gardell beskriver i Raskrigaren hur två skolor växte fram ur taktiken, båda byggda på terror.
Den ena skolan förespråkar plötsligt spektakulärt våld som mord på en politiker eller massterror. Det blir en väckarklocka och leder till stenhård repression. Men medieuppmärksamheten driver fram nästa raskrigare.
Lågintensivt krig
Den andra skolan argumenterar för mindre aktioner, som mord på enskilda invandrare. Genom att döda slumpvis utvalda invandrare över längre tid kan man sprida skräck med små resurser. Polisen kommer leta efter motiv i offrets närhet och våldet skylls ofta på invandrarna själva.
Med "handlingens propaganda" och medial uppmärksamhet är tanken att grupper i samhället ska polariseras, bli rädda och bilda egna medborgargarden. En cirkel av hämnd och allt tyngre militarisering leder till ett lågintensivt krig och raskonflikter.
Taktiken spred sig snabbt. Vid 2000 hade enligt FBI en övervägande majoritet av vita extremister i USA anammat just en sådan autonom, ledarlös strategi.
Timothy McVeigh
Det ledarlösa motståndets taktik har flera förebilder. 1995 sprängde högerextremisten Timothy McVeigh en federal byggnad och dödade 168 människor i Oklahoma city. McVeigh kan sägas vara urtypen för den skola som argumenterar för spektakulära attacker och var en viktig inspiratör till Anders Behring Breivik som 2011 mördade 77 personer i Oslo och på Utøya.
Den mindre kände Joseph Paul Franklin är urtypen för den andra skolan. Mellan 1977 och 1980 sköt han flera personer och riktade in sig på afroamerikanska män som gick ut med vita flickor. Genom att byta metod och plats och genom att bara döda helt främmande människor gäckade han polisen. Man vet än idag inte hur många han dödade.
Till Europa
Under 90-talet kom "Det ledarlösa motståndets taktik" till Europa med böcker, vit makt-kultur och internet.
Peter Mangs bedrev sitt raskrig i Malmö med ett öga ständigt riktat mot de rasistiska bloggarna i staden. Han skrev själv kommentarer på nätet och insöp den världsbild och de konspirationsteorier som frodades.
Precis som John Ausonius trodde han att han gjorde vad andra bara snackade om.
Breivik i sin tur lånade friskt från amerikanska källor till sitt så kallade "manifest" och deltog engagerat i kommentarsfälten.
Kränkta vita män
I Åsne Seierstads bok om Breivik En av oss. En berättelse om Norge (Albert Bonnier) framstår han nästan som en vanlig kille. Lite misslyckad och utan riktigt fotfäste men egentligen mer sökande än ond.
Hans dataspel liksom de vapen han skaffar är av senaste teknologin men idéerna blickar bakåt, bort från det moderna samhället. Mångkultur och feminism hotar hans värld på djupet.
Även Mangs hatar allt detta nya komplicerade. Han misslyckas med relationer och hans önskan om en stabil patriarkal kärnfamilj går om intet.
Hade vi funderat över dessa frågor om det varit fråga om exempelvis islamistisk terror? Antagligen inte. Den vite kränkte mannen som terrorist framställs alltid som mer mångbottnad.
Vardagsrasismens ansikte
Även Anton Lundin Pettersson som begick terrorattacken i Trollhättan i höstas verkar följa mönstret. Han var etablerad och hade jobb men beskrivs som en ensamvarg.
Hade han utfört angreppet utan det bakgrundsbrus av hatretorik på nätet och brinnande asylboenden som präglade hösten? Det får vi kanske aldrig veta.
Men likheterna mellan John, Peter, Anders och Anton är omöjliga att missa. Som om kommentarsfältet på någon rasistisk blogg eller sluten Facebook-grupp klivit ut på gatan. De är den vardagliga rasismens fortsättning med andra medel. Ett ledarlöst mördarband.
Men det är också en berättelse om att rasism dödar. Ord på nätet kan få eget liv och bli handling. Och det kan hända igen.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.