Staten ska inte bestämma löner
Om precis en vecka öppnar Wanja Lundby-Wedin sin sista LO-kongress. Hon kommer att tala om behovet av sammanhållning i LO-familjen, och arbetet har redan påbörjats.
På tidningen Arbetets webbsida skriver LO:s avtalssekreterare Per Bardh en debattartikel tillsammans med de avtalsansvariga i LO:s 14 förbund. De protesterar mot arbetsgivarnas inställning till vinterns avtalsförhandlingar, och speciellt mot Hotell- och restaurangarbetsgivarnas sätt att möta facket.
Artikeln är en signal om enighet, men författarna har också en poäng i sak. Gång på gång har vinterns förhandlingar gått i stå, och förklaringen är till en del det statliga Medlingsinstitutets nya roll.
Medlingsinstitutet ska medla i tvister, men det ska också verka för en fungerande lönebildning. Nu tolkas det så att industrins 2,6 procent måste överföras till alla andra avtal.
Resultatet har blivit att parterna – särskilt arbetsgivarna – ofta har satt sig med armarna i kors och väntat på medling. Precis så har Hotell- och restaurangarbetsgivarna gjort i förhandlingarna om lönerna för de anställda på landets krogar. Arbetsgivarna gav samtalen 31 minuter.
Det är ansvarslöst och ett hot mot den svenska modellen, men inte överraskande. Om två parter ska lösa sina problem utan medling måste medlingen ha ett pris, i vart fall i form av osäkerhet.
Medlingsinstitutets syn på lönenormen har tagit bort den osäkerheten.
Om fack och arbetsgivare i framtiden ska kunna ta ansvar för löner och arbetsvillkor måste förutsättningarna förändras. Det kan ske om Medlingsinstitutet accepterar att dagens uppdrag måste tolkas vidare.
Men det kan också ske genom att uppdraget ändras. Lösningen är inte att skriva in nya politiska pekpinnar, utan tvärtom att renodla rollen som medlare.
I framtiden kanske statens medlare ska nöja sig med uppgiften att lösa konflikter, och överlåta ansvaret för en fungerande lönebildning på fack och arbetsgivare.