Året när allt var krispanikskräck
Ingen räknade med krisen eftersom den inte redan inträffat
I maj, under det som nu är förra året, glömde någon en dammsugare i en reaktor på kärnkraftverket Ringhals. Allt stannade. Från maj till december. Det stod still. Kostnaden för stoppet blev 1,8 miljarder kronor. Förutom att det naturligtvis slår en hur argumenten för kärnkraften vore starkare ifall den faktiskt hade fungerat, är historien om den kvarglömda dammsugaren ganska talande för det märkliga 2011.
Komplexa och känsliga system tycktes haverera överallt omkring oss. På grund av något vi glömde. På grund av något vi inte tänkte på.
”Krispanikskräck”, blev ett nytt rubrikord. Tjocka bokstäver över två sidor i kvällstidningen.
Året när varje möte var ett krismöte.
En kris i den lilla ekonomin Grekland höll på att krascha hela världsekonomin. Valutaunionen som inte gick att sänka skapade sitt eget fria fall. Bygget visade sig vara felkonstruerat. I stället för att göra något åt konstruktionsfelen valde politikerna att låtsas som om alla krisande länder vore Grekland. Som att även Spaniens och Irlands problem först och främst var orsakade av dåliga statsfinanser.
Hela Europa skulle bada stålbad och resten är som det heter: historia.
Drömmen sjönk i Medelhavet
En kris som aldrig hade behövt sprida sig bortom Grekland blev till massarbetslöshet, fattigdom, vacklande demokratier och toppmöte efter toppmöte. Drömmen om det sociala Europa tycktes sjunka i Medelhavet bakom den tyska kanslern och den lille franske presidenten. Allt i takt med de stigande tiondelsprocenten i den tioåriga italienska statsobligationsräntan.
Ingen hade räknat med att det skulle kunna hända. Euron kunde ju inte kollapsa. Vem glömmer en dammsugare? Och därmed är vi tillbaka på det där med sannolikhet.
Tror att vi kan förutse allt
Vi människor studerar det normala och utesluter det slumpmässiga (för att inte tala om det ofattbara). Problemet är att det är det slumpmässiga och det ofattbara som påverkar oss mest.
När det väl inträffar. Som den värsta jordbävningen i Japan på 200 år. Som blir till en tsunami. Som blir till ett kärnkraftshaveri. Mars 2011. Det värsta sedan Tjernobyl. April 1986.
Vi ägnar all vår tid till att försöka förutse vad som kommer att hända utifrån vad som redan har hänt. Bygger kraftverk som kan hantera jordbävningar som redan har inträffat, hanterar finansmarknaden utifrån hur mycket den steg i går och försöker skydda oss mot redan utförda terrordåd.
När bomberna exploderade i Oslo den 22 juli trodde de flesta av oss någonstans i bakhuvudet att det var ett islamistiskt terrordåd. Men det var en lång blond norrman som avrättade socialdemokrater. En konspiration för mångkultur var verksam på så hög nivå att det krävdes ett gigantiskt våldsdåd för att väcka folket ur dess dvala, trodde han. En stor våldsam teater av döda tonåringar i vattnet.
Ideologin finns i hela Europa
Varje terrorist inbillar sig att han har stöd för sina handlingar. Det fanns metod i Breiviks galenskap. Ideologin som drev honom finns representerad hela vägen in i den svenska riksdagen. Och över hela Europa.
Schweiz har förbjudit minareter. Frankrike har börjat utvisa alla icke-franska romer. I Ungern patrullerar svartklädd paramilitär. Italienska regeringen har skickat beväpnade karabinjärer mot afrikanska invandrare. I Tyskland har en av ledarna för riksbanken publicerat en bok om att muslimerna utarmar de tyska generna.
Och Norge begravde sina 77 terroroffer.
2011 var året när vi borde ha förstått hur hela vår kontinent i tusentals repetitioner sväljer det ideologiska hatet mot muslimer. Och vidden av vårt europeiska vansinne. Men gällande det värsta terrordådet i Nordens historia har både Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt varit märkligt tysta.
Och det gäller inte bara dessa herrar. Eller bara denna sakfråga.
En av de stora frågorna rent allmänt detta år har varit: var tusan fanns politikerna?
Politiker vid sidan av
Alla stora händelser: från revolutionen i Egypten till Tea party-rörelsen eller ockupanterna på Wall Street, byggde på löst sammanhållna nätverk i princip utan ledare. Världens politiker stod lite vid sidan av. Förvånade över det som skedde, konstaterar magasinet Foreign Policy som betraktar detta som det verkligt märkliga under året.
Men politiker som placerar sig vid sidan av har vi fått vår beskärda del av i Sverige. Europa brann, men var fanns Reinfeldt? Han och finansministern kallade i stället till dundrande presskonferens om socialdemokraternas budgetmotion. En budgetmotion som aldrig kommer att bli verklighet.
Vi har en regering som vägrar inse att den är regering.
Statsminister utan visioner
Visioner är farliga, ”de kostar pengar” säger statsministern. Frågan ingen ställer är hur mycket pengar statsministerns visionslöshet kostar. Eller för den delen vilken kvarglömd dammsugare som kommer att kortsluta den självgoda maktmaskin utan egentliga idéer som de en gång pigga nya Moderaterna har förvandlats till.
Fast till dess kommer den stora frågan i svensk politik att vara den som varenda socialdemokrat just nu funderar över: kan Håkan Juholt vända fallet och i så fall hur?
2011 är slut.
Vi vänder blad. Eller så gör någon annan det åt oss.