Orwells nyspråk blommar 2004
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-09-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
George Orwells framtidsvision 1984 har passerats med tjugo år. Maktens nyspråk blommar dock för fullt.
I söndags rapporterade medierna om sprängningen av Hamasledaren Izz al-Din Sheik Khalils bil i Damaskus. Inte någon gång användes ordet terrordåd eller terroristattentat. När israeliska säkerhetstjänsten mördar människor runtom i världen konstateras bara att en bil har sprängts eller att en människa har skjutits till döds. Visserligen använde Ekot ordet terrorism i sina radiosändningar, men då som en förklaring till dådet.
Israel och USA anklagar Syrien för att stödja terrorism. Jahaja. Men då är det ju självklart att israelerna kan spränga människor i luften.
Den enes våldsamma maktutövning är den andres terrorism.
Varför betraktas en självmordsbombares illdåd som något sprunget ur ondskan själv medan ständig beskjutning från Apachehelikoptrar och automatvapen anses höra till det normala?
När Hamasledaren Schejk Yassin sköts ihjäl i våras hette det bara att han dödats av israelisk militär. Handlingen stred mot internationell rätt och demokratins principer.
Modiga makthavare dristade sig att kalla det för "utomrättslig avrättning". Ingen sa rent ut att det rörde sig om mord och statsterrorism.
Den förtrycktes blodiga kamp kallas terrorism medan förtryckarens minst lika blodiga handlingar kallas
självförsvar. Dödandet är oförsvarligt i vems regi det än sker men vår tids nyspråk suddar ut maktaspekten och framställer Mellanösternkonflikten som ett krig mellan två likvärdiga parter.
Det gör den obegriplig.
Det politiska språket måste synas underifrån, utifrån den förtrycktas, den ockuperades perspektiv.
Färdvägen för fred innebär på sin höjd status quo, ja snarare en väg mot fullt krig. Fredsplan, detta sen decennier urholkade begrepp i Mellanöstern, har hittills inte inneburit annat än fortsatt ockupation och förtryck av palestinierna. Avvecklandet av bosättningarna innebär i verkligheten en utbyggnad.
De vackra orden, de ståtliga fredsinitiativen har ständigt motsagts av det som sker på marken: ett sönderstyckande av Palestina till ett slags bantustanområde, ett skapande av
en apartheidstat. Den folkrättsvidriga muren kallades länge för säkerhetsstängsel. När den sen visade sig bestå av betong och vara tre gånger så hög som Berlinmuren fick den namnet "säkerhetsbarriär".
Det är ockupationsmaktens språk. Säkerhet för vem? Och på vilket sätt? Den enes säkerhet är i det här fallet den andres raserade vardag.
I kriget mot terrorismen ursäktas mycket som annars den så kallade civiliserade västvärlden säger sig bekämpa. Säkerhet blir ökad otrygghet och rättslöshet.
FN ska bli relevant, säger maktens män och menar att världssamfundet måste göra som USA vill om det ska ha någon betydelse i framtiden. Bushdoktrinen om "förebyggande krig" säger att vi måste starta krig för att undvika krig.
Demokratisering innebär bomber, ockupation och penningkåta oljemagnaters korståg.
George Orwell ler i sin himmel.
Eller kanske gråter han?