Sveriges radio låter sig styras av Timbro
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-01
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Marknadsliberalen Johan Norberg anklagade i förra veckan de svenska medierna för att bedriva en ”oschyst” bevakning av det amerikanska valet och för att hålla på Kerry.
I tisdags lyssnade jag som vanligt på P1 morgon. Samme Norberg debatterade med radions tidigare USA-korrespondent och sedermera programledare för Konflikt, Cecilia Uddén. Visserligen sade Norberg flera gånger att han tyckte det var bra med journalister som inte dolde sina åsikter.
”Min kritik är verkligen inte att Cecilia Uddén tycker att Kerry är en bättre kandidat”, sade Norberg.
Ändå blev debattstunden för-ödande för Uddén. I stridens hetta uttryckte hon sig i stil med att svenska medier inte alls har anledning att vara opartiska på samma sätt som vid svenska val.
De som hörde henne förstod vad hon menade. Svenska medier har rimligen inte samma bevakningsansvar och rapporteringsskyldighet vid val i andra länder som de har när det gäller svenska val som deras lyssnare och läsare själva deltar i.
Det är självklart. Tänk bara på hur lite vi berättar från våra nordiska grannländers val. Det amerikanska valet belyses betydligt mer allsidigt och fördjupande än dessa. Med rätta skulle man kunna anklaga medierna för att ha ett oproportionerligt stort intresse för USA jämfört med andra delar av världen.
Över 80 procent av de europeiska medborgarna föredrar Kerry framför Bush. Det är inte så märkligt att detta kulturklimat färgar av sig på medierna. Journalistik bedrivs inte i ett vakuum utan präglas av sin tid och av journalisters och redaktionschefers subjektiva bedömningar. Opartiskheten gäller för övrigt inte enskilda reportage utan helheten.
Lösryckt ur sitt sammanhang är Uddéns uttalande tacksamt för den som vill klappa till public service. Det är nämligen public service striden egentligen gäller, inte Uddén eller ens USA-rapporteringen.
Tyvärr reagerade cheferna på radion med magen och inte med hjärnan den här gången. Uddén sattes i karantän – inte på grund av sitt journalistiska arbete på Sveriges radio utan på grund av ett uttalande i några minuters upphetsad debatt.
Ekochefen Staffan Sonning skrev i går i Dagens Nyheter att subjektiv journalistik är eftersträvansvärd, att Cecilia Uddén är en av radions bästa journalister och att han är tämligen säker på att hon inte menade så som hon sedan har tolkats.
Varför räckte det då inte med det uttalande som Uddén gjorde i ett pressmeddelande på tisdagskvällen, där hon beklagade att hon hade givit ett missvisande intryck av villkoren för Sveriges radios rapportering?
Radio-ledningens beslut att stänga av Cecilia Uddén från journalistisk verksamhet under det pågående amerikanska valet är olyckligt. Därmed har man indirekt givit högerkritiken mot public service rätt.
I stället för att stå upp och stolt hävda sitt journalistiska oberoende har Uddéns chefer visat att de just nu hellre håller sig vän med Timbrohögern och moderaten Gunnar Hökmark i Sveriges radios ägarstyrelse, än försvarar sina anställda.
Tror Sveriges radio verkligen att public service-idén värnas med fegare och mer intetsägande journalistik och med färre mediala personligheter som brinner för sitt jobb?