Systerskapet segrade till slut

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Högern har genomfört ett generationsskifte. Socialdemokratin gör ett könsbyte.

Bilden med Carin Jämtin och Ulrica Messing bredvid den blivande partiledaren Mona Sahlin med ett fång rosor etsar sig fast. Socialdemokratins ansikte har plötsligt blivit kvinnligt.

Mona Sahlin som partiledare, Marita Ulvskog som partisekreterare, Wanja Lundby-Wedin som LO-ordförande, Britt Bohlin Olsson som riksdagsgruppens ordförande, Carin Jämtin som huvudstadens s-ledare...

Listan kan göras ännu längre. Det vimlar av bra kvinnliga s-politiker. Vi säger farväl till det gamla gubbpartiet. Det är inte en dag för tidigt.

Världens mest jämställda land har tagit god tid på sig att låta kvinnorna inta de högsta maktpositionerna. Socialdemokratin ligger dessutom steget efter borgerliga partier som centern och folkpartiet.

I Tyskland är Angela Merkel förbundskansler. I Frankrike och Danmark utmanar de röda kvinnorna Ségolène Royal och Helle Thorning-Schmidt manliga borgerliga politiker. I Finland är Tarja Halonen president. Sahlins favoritpolitiker är president Michelle Bachelet i Chile. Snart kanske Hillary Clinton blir president i USA. Och som s-kvinnors Nalin Pekgul påpekat har Turkiet, Pakistan, Bangladesh och Indonesien haft kvinnliga premiärministrar.

Politiken feminiseras. Åtminstone till det yttre. Ännu finns förstås manliga bastioner som EU men också där håller könsmaktsordningen på att förändras.

Jag tittar åter på fotot med Jämtin, Sahlin och Messing. De båda unga partiledarkandidaterna uttalar sitt stöd för Mona Sahlin. Likadant gör valberedningens Lena Hjelm-Wallén, partifavoriten Margot Wallström och LO:s Wanja Lundby-Wedin. Den här gången tycks äntligen systerskapet ha segrat.

Kravet på ett kvinnligt ledarskap efter Göran Persson var överväldigande. De socialdemokratiska kvinnorna?–?och majoriteten män?–?hade bestämt sig: nu ska det bli en kvinna i toppen och nu ska det bli ett annorlunda ledarskap.

Mandatet på denna punkt är glasklart till Sahlin: socialdemokratin längtar efter en samtalare, en som lyssnar och skapar delaktighet, en lagledare.

”Vi är inget aktiebolag som byter vd utan ett folkrörelseparti”, sade Mona Sahlin på presskonferensen.

Det var en viktig markering. Tyvärr är det just företagskulturen som trängt in i politiken på senare år?–?det handlar om kundanpassning, fokusgrupper, marknadsföringskampanjer och försäljarprosa i stället för grundligt folkrörelsearbete, dialog med medlemmar och politiska samtal.

Måtte Mona Sahlin snarast återupprätta folkrörelsedemokratin.

”Då sökte jag efter att bli omtyckt. Nu söker jag efter att bli respekterad”, sade Sahlin om skillnaden mellan den Mona som 1995 ville bli partiledare och den Mona som nu vill det.

Det är en klok insikt. Hon älskar politiken och älskar ”partiiit” men kärleken kommer inte alltid att bli besvarad. Hon står för dialogens och öppenhetens ledarskap men det står inte i motsats till tydlighet. Hon retar upp och får motståndare.

Viktigt är dock att hon i sitt ledarskap inte bara samlar dem som älskar henne, inte bara omger sig med ja-sägare, utan vågar vara centrum i en mångfald.

Då kan Sahlin och systerskapet ge socialdemokratin och hela arbetarrörelsen en härlig revansch.

Det snöar ute men det våras för svensk politik.

Helle Klein