I Belarus ser vi Putins framtid

Att arbetarna går ut i strejk kan bli spiken i kistan för regimen

Anders Lindberg

Politisk chefredaktör

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Publicerad 2020-08-20

helskärm

”Har du sett några virus flyga omkring här?” frågade Belarus president Aleksandr Lukasjenko retoriskt i mars.

Då hade övriga Europa redan stängt ner i ljuset av corona. Konserter och idrottsevenemang hade stoppats och i många länder rådde utegångsförbud.

"Sport, och särskilt Ishockey, är den bästa medicinen mot viruset", förklarade Lukasjenko inför en förvånad omvärld.

Det slutade med att Belarus befolkning och civilsamhälle i princip fick hantera viruset på egen hand. Staten abdikerade.

Lukasjenko har styrt Belarus med järnhand sedan 1994. Landets elit och dess institutioner är ett slags politiskt fossil från tiden som Sovjetrepublik. Med visst fog kan man säga att Belarus är den sista dominobrickan i Sovjetimperiets fall.

Precis som i Sovjetunionen, eller dagens Ryssland, har de många val som Aleksandr Lukasjenko vunnit genom åren bara varit en fasad, en form av teater som till sitt yttre imiterar en demokratisk process men inte ger väljarna något inflytande.

Men efter att kejsaren visat sig vara naken inför corona gick det inte längre. Sommarens presidentval började på ungefär samma sätt som dessa teater-val brukar. I juni sattes presidentens motkandidat Sergej Tichanovskij i fängelse. Men när sedan hans hustru, Sviatlana Tichanouskaja, kandiderade i sin makes ställe tog inte maktapparaten henne på allvar. Det var ett misstag.

Lukasjenkos valkommission gav henne under tio procent av rösterna men bara storleken på de folkmassor som nu demonstrerar visar att detta är en matematisk omöjlighet. Sannolikt vann Sviatlana Tichanouskaja valet.

För Europa är frihetskampen i Belarus en påminnelse om att diktaturer är kolosser på lerfötter. Auktoritära ledare, som Aleksandr Lukasjenko och Vladimir Putin, måste hålla sina folk i ständig rädsla för att kunna regera. Men när rädslan släpper finns ingen återvändo.

Att belarusiska arbetare nu gått ut i strejk kan vara spiken i kistan för regimen.

Vladimir Putin vill absolut inte att den belarusiska regimen avsätts genom gatuprotester. Han tror att det skulle kunna ge även ryska oppositionella råg i ryggen. Sannolikt en riktig analys.

Samtidigt kommer priset för att angripa Belarus bli mycket högt, både inrikespolitiskt och internationellt.

I går träffades EU:s ledare för att öka trycket på en fredlig och demokratisk lösning av situationen. Utrikesminister Ann Linde har tagit initiativ till medling via Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Det är bra.

Det viktiga nu är våldet upphör och att det belarusiska folket får möjlighet att bestämma sitt eget öde i ett fritt och rättvist val.

***

Chatta med Anders Lindberg om dagens huvudledare. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu.