Hade Maria kunnat föda Jesus i Betlehem i dag?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Om Maria och Josef skulle ta sig till Betlehem i dag för att föda Jesus hade de fått problem. Det hade krävts särskilt tillstånd från israeliska myndigheter, segdragna förhandlingar vid vägspärrar och en lång omväg för att komma in i stan.
Denna slående reflektion finns i ett julbrev från Kjell och Inger Jonasson som arbetar för Svenska kyrkans räkning i Jerusalem och Betlehem. Jag träffade dem när jag reste omkring på Västbanken i våras.
Det israeliska murbygget avskärmar Betlehem från Jerusalem. Den stora infartsvägen är blockerad och den för judar, kristna och muslimer heliga platsen vid Rakels grav är omgärdad av en hög mur. ”Nu har denna tidigare kupolförsedda lilla helgedom blivit ett befäst muromgärdat fort med ett militärt utsiktstorn vid infarten till Betlehem – tillgängligt enbart för judiska och utländska kvinnor och män”, skriver Kjell och Inger Jonasson.
Det är inte bara i Betlehem som palestinierna fråntas sitt land, sina hus och sina inkomstmöjligheter. Så sker på plats efter plats på Västbanken och i Gaza.
”Rakels rop och gråt över barnen som inte längre finns hörs också i dag”, fortsätter paret Jonasson sitt julbrev. Under de senaste fyra åren, sen den andra Intifadan startade, har fler än 650 palestinska och 117 israeliska barn dödats. Många minderåriga palestinier sitter fängslade och har även torterats. Rädda barnen har skrivit skrämmande rapporter om detta (www.dci-pal.org).
”Amir, 15 år, bad sin mamma om fem sheckel för att köpa godis. Han gick, men kom aldrig hem igen. Det gjorde heller inte vännen Muntassir, 16 år”, skriver Lotten Hubendick som arbetar som ”följeslagare” för kyrkornas del i Nablus på Västbanken. Amir och Muntassir sköts ihjäl av israeliska soldater på sin väg för att köpa godis. Skottet träffade Muntassir i halsen, Amir som stod bakom träffades av samma skott i hjärtat. De dog omedelbart. Dagen efter rapporterar israeliska medier att två beväpnade män skjutits ihjäl i Nablus”, skriver Hubendick.
Kyrkorna gör ett fantastisk arbete i Mellanöstern. Alla de frivilliga som arbetar som följeslagare blir ovärderliga ögonvittnen till det dagliga förtryck som det palestinska folket utsätts för. Medan medierna rapporterar utifrån krigets logik finns följeslagarnas brev inifrån ”vardags-Israel” och ”vardags-Palestina”. Så kan förhoppningsvis den stereotypa bilden av palestiniern som en extremistisk muslim och självmordsbombare brytas och vi kan se oss själva i vår nästas ögon. Det som all humanism bygger på.
”Det verkliga samhällsintresset måste vara att vi samhällets medborgare orkar tänka längre än till egna fördelar, att vi orkar känna medkänsla och vågar handla solidariskt med den som är utsatt. Vad sker med dig och mig om vi tvingas lära oss blunda för barns behov för att orka gå vidare?” skriver ärkebiskop K G Hammar i sitt julbudskap till regeringen.
Hammars text är en brinnande proklamation för människovärdet, för en human flyktingpolitik, för vikten att vara solidarisk. I en tid av ekonomistisk egofixering och när politiken stelnat till visionslös teknokrati är det befriande med kyrkans kamp för fred och solidaritet.
Hör Rakels gråt och se världens barn mitt ibland oss.