Kvinnors frigörelse är inte slutet för mannen
Året var 1989 när den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama berömt deklarerade ”historiens slut”. Den liberala demokratin hade segrat. Folkmord, terrorister, religiös fundamentalism och storkrig visade dock snabbt att historien tycktes rulla på.
I år deklarerade journalisten Hanna Rosin ”männens slut”.
Det är i boken ”The end of men and the rise of women” som Rosin förklarar varför vi har nått till punkten där kvinnorna tar över.
Tack och hej, pojkar. Det var roligt i de 200 000 år som det varade.
Ända sedan 1980-talet har andelen kvinnor på universiteten ökat. Samtidigt har männens ansökningar avtagit. Flickorna är flitiga. Pojkarna slarvar. För 30 år sedan fanns det dock jobb för dessa skoltrötta grabbar. I dag är det just dessa industrijobb som har försvunnit.
Resultatet är en ekonomi där kvinnor vinner, skriver Rosin,
Problemet med böcker som denna är att de lider av samma skeva perspektiv som vi alla antar gentemot kvinnor som tar plats. Har du varit tyst i 200 000 år kommer vi inte vara vana vid ljuden som kommer ur din mun.
Om män talar två tredjedelar av tiden under ett möte uppfattar vi det som att de har tagit lika mycket plats som kvinnorna. Om kvinnorna däremot talar lika mycket som männen uppfattar vi det som att kvinnorna har dominerat.
Amerikanska kvinnor utan barn i storstäderna tjänar mer än männen. Ja, men den här typen av områden består till stor del av högutbildade kvinnor och lågutbildade invandrarmän.
Att tjäna lika mycket som en sämre utbildad man är inte samma sak som att tjäna lika mycket som en lika högutbildad man – och det är definitivt inte samma sak som SLUTET FÖR MÄNNEN.
Rosin skriver om den höga andelen kvinnliga familjeförsörjare i Washington DC. Den beror dock i hög grad på att staden har så många fattiga ensamstående mammor – och är fattiga ensamstående mammor verkligen ett bevis för att matriarkatet är nära?
Den amerikanska utrikesministerposten verkar nuförtiden vara ”reserverad för kvinnor”, berättar Rosin som stöd för sin tes. Och ja, Madeleine Albright, Condoleezza Rice, Hillary Clinton. Tre av de åtta senaste som innehaft denna post har varit kvinnor.
Men betyder tre av åtta verkligen ”reserverad för kvinnor”?
Ja, kvinnor klarar sig bättre i skolan, men det verkar ju inte hjälpa. Män
tjänar fortfarande mer. En kvinna måste utbilda sig mer än en man för att tjäna lika mycket. En undersökning från
Nova Agentum av unga, välbetalda svenskar visade att männens lönekuvert innehöll nästan 10 000 kronor mer i månaden. Trots att kvinnorna var lika gamla, hade lika lång arbetslivserfarenhet och arbetade på i stort sett samma positioner.
Är det ett problem med unga, vilsna män som inte kan hitta ett jobb? Absolut. Betyder det SLUTET FÖR MÄNNEN? Nej. Det betyder bara att vår kultur är full av ångest inför idén om kvinnor med makt över sina egna liv. Och vi är inte de enda.
I Kina utkom för två år sedan boken
”Save the boys” – Rädda pojkarna – av Sun Yunxiao, Li Wendao och Zhao Xia. Detta i ett land där medelklassen aborterar foster bara för att de är flickor i så hög grad att det har skapat ett demografiskt problem.
Det går omöjliga 107 pojkar på 100 flickor.
Beräkningar visar att det saknas 160 miljoner flickor i världen. Två miljoner flickor försvinner varje år på grund av diskriminering. Om en pojke är sjuk ger man honom medicin, om en flicka blir sjuk väntar man en dag. Eller två. Resultatet är att det bara i Kina varje vecka dör lika många kvinnliga spädbarn som antalet demonstranter som dog på Himmelska fridens torg 1989.
I hela världen kidnappas och tvingas varje år fler kvinnor till prostitution än antalet slavar som varje år skeppades från Afrika under 1700-talet. Familjer vaccinerar sina söner i högre grad än sina döttrar. I Indien dör en flicka av diskriminering var fjärde minut. Fler kvinnor har dödats för att de är flickor de senaste femtio åren än antalet män som dog under alla stora slag under 1900-talet. Det skriver Nicholas D Kristof och Sheryl WyDunn i sin bästsäljande bok ”Half the sky”.
Den systematiska diskrimineringen av kvinnor överstiger vida 1700- och 1800-talens slavhandel i skala och dödssiffror. Vi borde finna den lika barbarisk. Vi borde bli lika moraliskt upprörda. Men det blir vi inte.
Nicholas D Kristof och Sheryl WyDunn kallar det för ”likgiltighetens diffusa grymhet”. Nu släpps en dokumentärfilm baserad på deras bok som borde bli obligatorisk i varje skolklass.
Att vi kan benämna en tid där kvinnor utför 66 procent av allt arbete i världen och producerar 50 procent av all mat, men bara tjänar 10 procent av inkomsterna samt dör i miljoner, som SLUTET FÖR MÄNNEN säger allt om hur slut det inte är.
Kvinnors frigörelse är inget hot mot männen, det är vår tids stora moraliska, humanitära och för den delen ekonomiska uppgift. Fler kvinnor med makt över sina liv innebär inte slutet för männen.
Det betyder en mänskligare värld – dessutom med betydligt högre tillväxt.