Älska dig själv, din vikt, ditt liv
23 OKTOBER 2011. Självkänsla 2.0
I veckan stod moderatledaren i talarstolen på sitt partis bolagsstämma och pratade om att han hade pratat om jämställdhet när han varit i FN några veckor tidigare.
Inför stämman lanserade partiet en webbshop där man kunde köpa t-shirts med tryckt idolbild på herrarna Borg och Reinfeldt. En kvinna gick glatt förbi i korridoren med de stora ledarna på magen och vi informerades om att det även skulle finnas en idolprodukt för EU-parlamentarikern Anna Maria Corazza Bildt – fast det är tydligen ett förkläde.
I landets tidningsaffärer glittrar samtidigt nya numret av Isabella ”Blondinbella” Löwengrips tidning ”Egoboost”. Hon har sin bakgrund i MUF och är på många sätt en perfekt representant för det nymoderata Sverige. ”Feminist 2.0” står det i vita bokstäver på omslaget.
Tidningen ska förbättra unga kvinnors självkänsla och vara en motvikt mot allt det andra. Kvinnlighet som ett konstant tillstånd av defekt. Nå din idealvikt på 21 dagar? Är dina porer tillräckligt rena? Är dina porer för rena? Kriget mot celluliterna som kriget mot terrorismen: alla pratar om det men ingen kan definiera exakt mot vad det riktar sig – poängen är att ständigt nya fronter ska öppnas. Nej, Löwengrips magasin vill vara något annat.
Isabella Löwengrip vill peppa unga tjejer till bättre självkänsla. I premiärnumret får de lära sig ”hur man blir omtyckt på tre sekunder” och nu presenterar hon alltså: ”Den nya feministen”.
Älska dig själv, din vikt, ditt liv!
Kanske är höstens intressantaste feministiska diskussion på något plan trots allt det stort uppslagna ”bloggbråket” mellan just Isabella Löwengrip och Quetzala Blanco om kvinnlig självkänsla. Två unga kvinnor med framgångsrika bloggar. Men där Löwengrip skriver om att starta företag, tänka positivt och göra karriär, skriver Blanco om att svälja fyra Atarax med kallt kaffe, svälta sig och åka till psykmottagningen. Allt det fula, svarta och okontrollerade som aldrig kommer rycka upp sig bara för att Anders Borg säger det.
Löwengrip tycker att Blanco därmed är en dålig förebild. Hon borde peppa till bättre självkänsla – inte romantisera smärta. Och precis som Hanna Hellquist påpekade i DN var utgångspunkten egentligen galen: ”Varför måste alla unga kvinnor vara förebilder? Motsvarande krav ställs inte på unga män.”
Psykiska problem bland unga tjejer är dubbelt så stora jämfört med hos killarna och självkänslan usel. Isabella Löwengrip vill bota detta med positivt tänkande. Dränka unga tjejers självhat i ett enda kommersiellt: Du duger som du är – därför ska du prestera och göra karriär.
Och det är klart att det blir motsägelsefullt.
Självklart måste kvinnor få uttrycka sin smärta på en blogg utan att bli anklagade för att vara dåliga förebilder. Men samtidigt har Löwengrip någonstans en poäng i att vår kultur är osunt besatt vid just sönderfallande kvinnor. Vi har följt Lindsay Lohans, Mischa Bartons och Britney Spears självdestruktiva resor med lika delar förtjusning som fasa.
Den amerikanska feministen Naomi Wolf förklarade fascinationen med att tider där kvinnans ställning stärks alltid genererar en motreaktion i form av bilder. Charles Dickens hjältinnor var alla bleka och döende i tuberkulos, samtidigt som över- och medelklasskvinnans ställning stärktes under 1800-talet. På 1920-talet när kvinnan just fått rösträtt svämmade populärkulturen över i sönderknarkade och destruktiva partytjejer. Kanske är det en liknande reaktion i dag. Samtidigt är, det mörker som Quetzala Blanco beskriver, mycket mer än en kulturell bild. Det är många kvinnors liv. Ekonomerna Betsey Stevenson och Justin Wolfers sammanställde i American economic journal hur studie efter studie verkar peka på att kvinnor i västvärlden blir allt olyckligare.
Feministen Susan Faludi slog det hela i från sig med att ”kvinnorörelsen har aldrig handlat om lycka”. Men det är att göra det väl enkelt för sig.
De karikatyrer som Isabella Löwengrip och Quetzala Blanco tvingades spela, några veckor under sitt så kallade ”bloggbråk”, säger mer än vi tror. Inte för att den ena är blond och den andra mörk. Inte för att den ena rabblar självhjälpsfraser och den andra ångestdämpande medel.
Utan för att bägge är ensamma.
Den vilja att ta sig uppåt ekonomiskt och skapa något som upptar Löwengrip sätts inte i samband med samhället, eller andra kvinnor. Löwengrip har inga verktyg för det. Vi är alla ensamma med var sitt ego-projekt.
På samma sätt är den smärta och bottenlösa ilska som Blanco beskriver hela tiden hennes egen. Vi är som samhälle oförmögna att prata om kvinnors ångest i politiska termer och det säger en del om vår tid.
Kvinnorörelsen har alltid handlat om självkänsla. Inte som något man kan shoppa sig till genom att följa magasinet Egoboosts råd. Utan i den bemärkelse som alla radikala politiska rörelser i grund och botten handlar om självkänsla.
Den polske författaren Ryszard Kapuciski beskrev stunden när en man möter en polismans ögon. Polisen känner plötsligt av mannens vägran att acceptera hans blick som något som har rätt att definiera honom. Det är ögonblicket när upproret föds.
”En människa gör sig plötsligt av med rädslan och känner sig fri. Utan detta skulle det inte finnas några revolutioner”.