Bryssel får mig att sakna det svenska förmynderiet

Det här är inte ett land för vuxna – det är en grisfarm

Susanna Kierkegaard

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Publicerad 2022-06-30

helskärm

I blomrabatten ligger en färsk spya. På trottoaren en halväten kycklingklubba. Gatan är kantad av stora sopsäckar, en del har vält, innanmätet har runnit ut.

Det är sommar i Bryssel.

Sopor överallt

I de gamla vingliga husen finns inget utrymme för soprum. Här ställer man ut skräpet på gatan en gång i veckan. Tidigt på morgonen kommer sopgubbarna och städar upp.
Spyorna får naturen ta hand om.

Det var några månader sedan jag var här senast. Jag har förträngt skiten, den förorenade luften, bristen på vatten och natur. Inte ens i det brysselborna kallar en ”skog” slipper man bullret från de omgivande motorvägarna.

Vidrigt bröd

Rågbrödet i affären är torrt och vidrigt. Jag misstänker att de helt enkelt hällt brun karamellfärg i smeten, adderat en skopa fågelfrön och låtit den färdiga produkten stå och stelna ett par dagar i ett försök att få till en skorpa.

I varenda butik ägnas hyllmeter efter hyllmeter åt vin, öl, bubbel och sprit. Här finns inga regler. Köp två Aperol och få ett glas med en logga på. Det är rea på franskt vitt, två flaskor till priset av en. Förmodligen extra rabatt om du visar upp medlemskortet till AA i kassan.

En del skulle säga att detta är ett land för vuxna. Jag kallar det en grisfarm.

Stark öl

Visst har det sin charm. Baguetterna är goda. Bryssel är en vacker stad, med kullerstensgator och busshållplatser i snirklig jugendstil. Det finns alltid något att göra, kultur och konst, museerna är otroliga.

Ölen är något annat än blöt Carlsberg på kran. Jag minns när en svensk kompis på besök tog en första klunk av en 10-procentig Chimay och genast säckade ihop, sjönk djupare ner i soffan. Detta är ingen plats för de svaga.

Kanske är det just det som stör mig.

Inte en rullator i sikte

Jag flyttade till Bryssel 2017 och bodde här ett år. Jag minns när jag först klev av bussen och släpade min tunga, gröna rullväska över kullerstenarna med viss svårighet. Där och då undrade jag hur alla de som behöver rullstol eller rullator tar sig fram i den här staden.

Fem år senare har jag fortfarande inte sett skymten av någon med sådana hjälpmedel.

Kaxiga rökare

Jag saknar det svenska förmyndarsamhället, med alkoholmonopol och rökförbud på uteserveringarna. Jag äcklas av rökarna som inte har vett att skämmas, att som i Stockholm smyga i väg med böjda nackar. Jag står inte ut med kutymen att häva i sig starköl och trycka i sig trippelfriterade tjocka belgiska pomfritt på vägen hem. Jag vill inte se dem, jag vill inte veta av det.

Jag vill ha förbud och moralism, jag vill ha ramper för rullatorer och ränder på golvet för blinda med käpp. Jag vill ha riktiga soptunnor och bröd för vuxna. Badplatser och parker, ordentliga buskar att gömma spyorna i.

Jag vill bort från grisarna.

Vad tycker du om systembolag och rökförbud? Är du nöjd eller vill du ha det som på den frisläppta kontinenten? Chatta med oss om äckliga beteenden och kulturkrockar.

Livechatten öppnar 9.00 men du kan ställa frågor redan nu.