Köttfusk och finanskris – samma skit
Kött och pengarBåda branscherna bluffar med märkningen
Chokladkrokanttårtor från Göteborg som förstörs i Shanghai efter larm om avföringsbakterier. Hästkött som skulle ha varit nötkött. Oxfilé som inte skulle ha varit fläskfilé och chokladkrokanttårtor som definitivt inte skulle misstänkas för att vara bajs.
Vi har fått lära oss att hästköttet på en engelsk tallrik kommer från ett svenskt företag som outsourcat produktion till ett franskt företag. Ett franskt företag som i sin tur verkar från en fabrik i Luxemburg som i sin tur använder kött importerat via en holländsk mellanhand, kött som kommer från Rumänien.
Du är vad du äter och vad du äter, det är uppenbarligen högst oklart.
Hästköttskandalen handlar inte om hästskött utan om etiketter: att vi uppenbarligen inte kan lita på vad det står på dem. Och det handlar om globaliseringen, världsekonomin, ekonomisk ojämlikhet och politiker som abdikerat från ansvar. Den är med andra ord inte särskilt olik den globala finanskrisen.
Finanskrisen drogs i gång av billiga huslån i USA. Bankerna tjänade pengar på att ge huslån till människor som aldrig skulle kunna betala tillbaka. Dessa lån paketerades om till finansiella produkter med fina namn och såldes vidare över hela världen. Tills man upptäckte vad de innehöll.
I grund och botten fanns förstås ett verkligt behov: lönerna hade stagnerat och alltmer av tillväxten gick till de allra rikaste. Det enda sättet för fattiga människor att få en del av ”den amerikanska drömmen” var att låna. Bankerna ställde glatt upp.
På samma sätt grundar sig hästköttskandalen i ett verkligt behov av billig mat. Många familjer har inte råd med det fina dyra köttet som tv-kockarna visar upp. Handlarna svarar snabbt med att pressa priserna. Producenternas lönsamhet går ner och incitamenten för att fuska med det billigare hästköttet ökar.
Precis som under upptakten till finanskrisen uppmuntrades människor inte heller att söka alternativ: att helt enkelt äta mindre, men dyrare, kött. I stället har den svenska köttkonsumtionen gått upp 40 procent sedan 1990 med allt var detta innebär av förödande konsekvenser för miljön.
Hemlighetsmakeri och fusk med märkning var grundläggande både för finansbranschen och för matbranschen. Att sälja köttbullar med etiketten ”60 procent hästkött” är ungefär lika enkelt som att sälja en finansiell produkt till en pensionsfond med etiketten ”hopbuntade lån från fattiga människor som aldrig kommer kunna betala”. Precis som Andreas Whittam Smith påpekade i The Independent blev strategin för både finans- och köttbranschen att blanda upp det dåliga med annat.
Stoppa in lite nötkött och kalla helheten för nötlasagne. Stoppa in några säkrare investeringar och kalla det hela för typ ”Collateralized Debt Obligations”.
Bankmän må ha högre status (och bättre kostymer) än rumänska kötthandlare men när det gäller transparens ligger det globala finanssystemet på ungefär samma nivå.
Hästkött förvandlas till nötlasagne utan att någon riktigt fattar hur. På samma sätt förvandlas penningströmmar till värdepapper i komplicerade kedjor. Det är så komplext att det nästan är omöjligt att separera en aktör från en annan.
Och det gör det förstås svårare att utkräva ansvar.
Inom det som kallas för ”shadow banking” dansar hedgefonder, riskkapitalbolag, råvarufonder, och olika former av derivat utanför det vanliga banksystemets balansräkningar och därmed utom räckhåll för övervakande myndigheter.
Inom färdigmatsindustrin har de stora företagen utvecklat system som gör det möjligt för dem att köpa ingredienser till sina produkter där de är billigast just nu. Nästan oavsett var i världen. Beroende på valutakurser och svängningarna på råvarumarknaden räknar man ut var det bästa priset finns och sedan köper man. Det är inte konstigt att det blir svårt att hålla koll när ingredienserna sedan kommer som ”gigantiska klumpar av anonymt fryst kött”.
Det här borde vara skäl att reglera det hela mycket hårdare men finansbranschen gormar så fort nya regler kommer på tal och skickar ut arméer av lobbyister. Vi vet att samma politiker som nu för tiden rasar om finansregleringar lät sig mobbas till lydnad av banklobbyn i decennier.
På samma sätt var Sverige ett av de länder som aktivt arbetade mot märkning av köttbullar, korv, pytt i panna och lasagne. Jordbruksminister Eskil Erlandsson rasar mot hästlasagnen när skandalen är ett faktum men det var hans regering som banade vägen. Nej, det blir för krångligt för livsmedelsföretagen att hålla reda på varenda liten köttbit menade han då.
Vad både finanskrisen och hästköttskandalen sätter fingret på är en global ekonomi där de stora kommersiella aktörerna ostörda har kunnat diktera villkoren med förödande konsekvenser. Marknaden har blivit global men regleringarna är nationella eller bestäms av nationella intressen. Det är lätt för storföretagen att skapa sina egna spelregler genom att ställa olika länder mot varandra. Resultatet är att vi inte vet vad som finns i våra pensionsfonder eller på våra tallrikar.
De kan sälja oss skit och kalla det för guld, eller åtminstone chokladkrokanttårta.