Den globala eliten är vår tids särbehandlade aristokrater
13 JANUARI 2013. De superrika
Bill Gates mot Steve Jobs. Microsoft eller Apple? En modern myt om rivalitet och olika personlighet. Den bortgångne Apple-grundaren är den som har haft de mest högljudda förespråkarna. Han har fått anta rollen av den geniale idealisten. Bill Gates och Microsoft är skurken i mångas ögon.
Samtidigt vet vi att Bill Gates stiftelse är världens tionde största biståndsgivare. Den dyrkade Steve Jobs däremot var aldrig känd för sin välgörenhet. Han sa att han inte hade tid. Men kanske finns det en annan förklaring.
I sin nya och provokativa bok ”The good rich and what they cost us” menar den amerikanske historikern Robert F Dalzell Jr att anledningen till att Steve Jobs inte ägnade sig åt välgörenhet var att han inte behövde.
En Bill Gates eller en Warren Buffett måste ge för att skapa sig en alternativ image. Steve Jobs kom undan. Han var så bra på det han gjorde och människor såg resultaten i sina dagliga liv. Han behövde inte bekämpa malaria för att legitimera sin rikedom.
Brinner för att utrota polio
Detta är onekligen en hård analys: Stackars Bill Gates som helt uppenbart brinner för att utrota polio! Samtidigt finns det onekligen något bisarrt i att en privatperson som Gates bedriver diplomatiska operationer värdiga en mindre stat från ett huvudkontor med 1 000 anställda.
Aristokrati är ett styrelseskick där inflytande fördelas mellan medlemmarna i en liten elit. De tilldelas titlar som oftast är ärftliga och deras barn tränas från tidig ålder i att styra. Tanken är att den ekonomiska makt som aristokraterna föds med också gör dem till de bäst lämpade att utöva politisk makt.
Plutokrati är ett styrelseskick där en person har mer att säga till om ju mer pengar han har. Tanken är att den ekonomiska makt som plutokraterna har skaffat sig genom företag eller finansiell spekulation gör dem mer kompetenta. De anses vara en så viktig del av ekonomin att staten låter dem diktera sina egna villkor.
Båda dessa system är svåra att förena med demokrati. Aristokratin på grund av dess ärftliga titlar och plutokratin på grund av att det gör det möjligt för de superrika att rigga de politiska systemen till sin fördel.
En underdebatterad fråga
Huruvida plutokrati går att förena med demokrati är en av de viktigaste
och samtidigt mest underdebatterade frågorna, skrev Storbritanniens förre utbildningsminister Andrew Adonis i veckan.
Tekniska och ekonomiska krafter har tillsammans med en finanssektor på steroider gjort västvärlden till en plutokrati de senaste decennierna. Entreprenörer som Bill Gates och Steve Jobs är en sak. Den stora faktorn är finanssektorn. Ersättningarna har klättrat till tidigare aldrig skådade nivåer och skjutit ut finanseliten i en privatplansexistens långt bortom tidigare föreställningsvärldar.
Samtidigt är det nästan omöjligt för forskarna att peka på någon ekonomisk nytta som de senaste decenniernas finansiella innovation har skapat.
”Varför i hela världen ska finansbranschen vara den största och mest högavlönade delen av ekonomin när bankerna bara är ett verktyg, ungefär som avloppsvatten eller gas” säger Paul Wolley från London School of Economics i senaste numret av The New Yorker. Banker ska förse privatpersoner och företag med kapital. Det är nödvändigt, precis som avloppsvatten, men inte bör man få stratosfäriska bonusar för att man lyckas?
Eller som oftast på senare tid: misslyckas.
Det spelar ingen roll. Att prinsessan Madeleine gifter sig med hedgefondkillen Chris av New York är det mest naturliga i världen: Finanseliten är den nya globala aristokratin. De klagar över att de är stigmatiserade men samtidigt är plutokraterna vår tids hjältar. Om det så är den dominante Christian Grey i bondageromanen ”Femtio nyanser av honom” eller de intrigerande tonåringarna i tv-serien ”Gossip girl”. Det är plutokraternas livsstil vi dyrkar.
Nej, det är inget fel att tjäna pengar men man ska betala skatt. Och det gör plutokraterna inte. Det är inte bara det att de proportionellt oftast betalar mindre skatt än medelklassen. De undviker skatt helt och hållet. Skatteparadis, kryphål och inkomster från olika källor som ställs mot varandra på kreativast möjliga sätt. Allt organiseras av en hel industri av revisorer, jurister och skattespecialister som själva blir fruktansvärt rika.
Borde betala mer i skatt
Bill Gates ger bort hälften av sin förmögenhet och investeraren Warren Buffett säger att hans framgång till 90 procent beror på samhället. Självklart borde han betala mer skatt! Men majoriteten av plutokraterna kan inte förstå det. Precis som den gamla aristokratin bittert slogs mot demokratins principer slåss dagens plutokrati mot idén att de ska bidra på samma grunder som vi andra.
När Barack Obama ville stänga igen ett av alla kryphål i skattesystemet jämförde finanshögdjuret Stephen Schwarzman det hela med Hitlers invasion av Polen, en överreaktion som får svenska riskkapitalisters självömkan över att Skatteverket bestämt att deras vinstdelning ska beskattas som lön att framstå som balanserad.
Framtida generationer kommer att se tillbaka på finansbaronernas specialbehandling och finna den lika bisarr som vi i dag finner de gamla brittiska aristokraternas. Lord Grantham i tv-serien ”Downton Abbey” är en snäll aristokrat som bryr sig om sitt tjänstefolk och Bill Gates är en snäll plutokrat som vill bekämpa malaria. Systemen med särbehandling är ändå fel.
Varför ska aristokrater ärva sina privilegier och varför ska plutokrater inte betala skatt? De påståenden som legitimerade ordningen – i aristokraternas fall att det var givet av Gud, och i plutokraternas fall att om de får mer pengar kommer det skapa jobb åt medelklassen – har ju visat sig vara precis lika falska.