Välfärdssverige behöver volontärer

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Min mor blev mycket sjuk. Vi stannade över åtta timmar på Södersjukhusets akutmottagning och därefter några dagar på medicinens intensivavdelning.

Svensk sjukvård är fantastisk! Visserligen är det oändligt lång väntan på akuten. Personalen sliter som djur och underbemanningen är påtaglig. Men kompetensen är hög.

På intensiven såg sjukrummet ut som en cockpit i ett flygplan. Mamma var uppkopplad med slangar till olika apparater som blinkade och pep. Hon vårdades dygnet runt av ett team på tre personer.

Denna fina dyra vård får den som behöver, oavsett om man är fattig eller rik, hemlös eller välbärgad. När man ser detta kan man tänka sig att betala hur mycket skatt som helst.

Det är dock inte lätt att bli sjuk. Jag följde med min mor och kunde prata med alla olika läkare och sjuksköterskor, se till att allt kom fram om hennes speciella mediciner och så vidare. Det är mycket att tänka på. Man måste vara rätt frisk och klar i huvudet för att ta sig fram i vården.

När mamma sedan kunde åka hem var det dags att hålla kontakt med vårdcentralen där hon bor, sitta i telefonkö, dra storyn för sjuksköterskan, beställa tid för blodprov och sen ringa hjärtspecialisten.

Hur gör en gammal människa som inte har en pigg anhörig som kan sköta om allt sånt praktiskt?

Här finns en brist i svensk sjukvård som ett volontärsystem skulle kunna råda bot på.

Medborgarna engagerar sig inte längre i de gamla folkrörelserna men däremot deltar de gärna i frivilligarbete av olika slag.

År 2005 var 51 procent av alla svenskar engagerade i ideellt arbete vilket är en ökning med tre procent sedan 1990-talet.

Det läser jag i boken ”Fri och villig” som SKTF och Arenagruppen givit ut. Där berättas om det kanadensiska systemet där volontärarbetarna utgör ett ovärderligt komplement till den samhällsfinansierade välfärden.

Torbjörn Pelow har inspirerats av Kanada och utarbetat en modell för Sverige. Han har arbetat inom Göteborgs sjukvård i många år.

För drygt 30 år sedan fanns det knappt några volontärer i Kanada. De som fanns var välbärgade hemmafruar i övre medelåldern som gick runt på sjukhusen i rosa rockar – pink ladies.

I dag ägnar var tredje kanadensare cirka 200 timmar om året åt volontärarbete i strukturerad form. Alla åldrar, samhällsklasser och etniska grupper är engagerade.

Pelow använder ordet volontär hellre än frivilligarbetare för att betona att det inte handlar om ett arbete som ska ersätta avlönat arbete.

I Kanada måste alla blivande läkare och annan sjukvårdspersonal praktisera som volontärer. I provinsen Ontario har man infört ett prao-system i skolorna.

”Utan att ha gjort 40 volontärtimmar får gymnasisten inte ut sitt studentbetyg”, berättar Torbjörn Pelow.

För några år sedan startades Volontärbyrån i Sverige. Det är en sorts mäklarfirma på nätet som knyter samman människor som vill vara volontärer med organisationer som behöver hjälp. Fler än 8?000 kontakter har förmedlats till över 500 organisationer.

I en enkät svarar 71 procent av volontärerna att de känner sig behövda och över hälften att de har roligt och lär sig mer om andra. Så kan livskvaliteten öka för både den som hjälper och den som får hjälp.

Jag bläddrar i landstingets broschyr Vårdguiden.

Efter en vecka i sjukvården slår det mig att det skulle behövas levande vårdguider.

Helle Klein