Dokusåpan härmar det nya samhället

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vi mår sämre. I veckan presenterade Arbetslivsinstitutet en rapport som visar att trötthet, sömnbesvär och oro har ökat bland i stort sett alla grupper. Framför allt mår de unga psykiskt dåligt. Förklaringarna är svårfångade.

Det handlar om alltifrån ett arbetsliv och ett samhälle statt i snabb förändring till förändrade familjeförhållanden och relationer.

Arbetslivsinstitutets forskare pekar på att vår tid sätter den ensamma människan i centrum. Det är upp till den enskilda individen att planera för sin och sina närmastes välfärd, att vara flexibel och utvecklingsbar på jobbet och att göra alla val i vardagen.

”Kombinationen av minskad bundenhet och krav på personliga val under svårförutsebara förhållanden kan uppfattas som möjligheter av vissa men som otrygghetsmoment av andra, och den senare uppfattningen skulle kunna vara en orsak till det minskade välbefinnandet”, skriver forskarna.

Sociologen Zygmunt Bauman brukar diskutera postmodernismens otrygghet. I sin senaste bok ”Samhälle under belägring” (Daidalos) beskriver han hur det gamla industrisamhällets sociala kontroll i dag har ersatts av en annan sorts kontroll som handlar om ”att låta osäkerhetens spöke hänga över huvudena”. De anställda har blivit ”självständiga”: de har ansvaret att göra sig användbara och värdefulla för företaget. Det är inte längre företaget som övervakar sina anställda. Det har blivit de anställdas tur att visa sin användbarhet för företaget.

Den flexibla människan är ideal – hon som ständigt är beredd på förändring och omprövning med kort varsel. ”Som allting annat i världen måste all sorts kunskap, skicklighet och kompetens åldras snabbt; och därför har vägran att acceptera etablerad kunskap, oviljan att följa exempel och ta lärdom av tidigare erfarenheter, blivit accepterade metoder att platta till andra i den ständiga jakten på effektivitet och produktivitet”, skriver Bauman.

Den ursprungliga betydelsen av ordet samhälle (engelskans society) handlade om gemenskap, umgänge med medmänniskor, ömsesidigt engagemang.

Det moderna samhällets genombrott och nationalstatens byggande kallar Bauman för ”den fasta moderniteten”. Det var en tid av integration och enande. ”Att leva i varandras sällskap” var människornas gemensamma öde och det manade till samarbete.

I dag upplever vi snarare en sorts ”flytande modernitet”, där gamla samhällsgemenskaper är under upplösning. Känslan av ordning och förutsägbarhet har bytts mot oordning, kortsiktighet och ryckighet. Vi är inte längre samhällsdeltagare med ömsesidiga förpliktelser, utan konsumenter med ansvar endast för våra egna individuella val.

En av vår tids mest omdiskuterade kulturfenomen är dokusåporna på tv. Miljontals tv-tittare följer program som ”Big Brother” och ”Expedition Robinson” och röstar om deltagarna. Kanske är det inte så underligt. Dokusåporna har en kuslig likhet med tittarnas egna, välbekanta erfarenheter, påpekar Bauman.

De tävlande står inför uppgiften att leva tillsammans utan något löfte om varaktighet. De vet på förhand att de kommer att få lämna sällskapet en i taget och det gäller att se till att de andra försvinner först.

Big Brother blir ett samlingsnamn för världen där utanför, den nyckfulla och oberäkneliga ”ordningen”, där spelreglerna plötsligt ändras och nya förutsättningar gäller.

”Det här är en hård värld där de besegrade blir besegrade därför att de har bett om det och där de misslyckade bara har sig själva att skylla och ingen rätt att begära kompensation eller ens medkänsla för sin olycka”, skriver Bauman.

Dokusåpan är i själva verket ett offentligt uttryck för människors ersättlighet. Samarbete är ingen lösning. Varje match börjar från noll och gamla meriter spelar ingen roll. Budskapet är: satsa på dig själv och lita inte på någon. Du har dig själv att skylla.

Tv-tittarna känner igen sig.

Det går ett spöke genom världen i dag – osäkerhetens spöke.

Helle Klein