Libanon en idé – inte ett land

Martyrernas torg i Beirut fylldes av folk som ville ta farväl av den mördade Rafik Hariri, miljardären som betalt för att huvudstaden skulle resa sig ur krigsruinerna. Bredvid den dekorerade kistan hängde två väldig a foton: ett på Hariri, ett annat på Hassan Nasrallah, Hizbollahs ledare. Mordet för ett och ett halvt år sedan förenade det annars så religiöst, politiskt och kulturellt sönderstyckade Libanon.

Folket gräver på nytt bland sönderbombade hus, sprängda broar, krossade fabriker och i olja som klibbat fast vid de annars gudomligt vackra stränderna. Israel har sargat och slitit sönder landet, drivit det femton år tillbaka i tiden. Motsättningarna skymtar på nytt.

I Akkar bygger Hizbollah upp de tretton byar som delvis ödelagts av israeliska bomber. CPL, den fria libanesiska fronten (kuppgeneralen Aouns organisation) tar hand om områdena kring Haret Hreik, där särskilt mycket klusterbomber exploderade. Framtidsalliansen eller 14 mars-rörelsen sköter återuppbyggnad i krigsområdena kring städerna Tyr och Saida. Parollen lyder: ”Hela Libanon finns i söder.”

Libaneserna väntar inte ett nytt inbördeskrig. Över 60 procent tror på fred och samförstånd, om man ska tro en mätning, presenterad i Beiruttidningen L’Orient Le Jour. Fast mer än hälften av ungdomarna svarar att de vill lämna sitt land.

När Israel misslyckats med uppdraget att bomba fram ett libanesiskt uppror mot Hizbollah, skymtar helt andra konflikter: mellan de som vill förvandla Libanon till en riviera och de som vill konstruera ett citadell av landet. Så uttrycker sig Mellanösternexperten Nadim Shehadi.

Östra Medelhavets riviera – det var drömmen för Hariri och hans affärskompisar i Saudiarabien. En gammal dröm återuppstånden: festplats, penningstinna banker, öppen kultur, västorientering. Premiärminister Siniora instämmer.

Citadellet vill rusta landet, moraliskt-religiöst och militärt, bygga välfärd och skydda det mot Israel. Relationerna med Syrien och Iran ska vårdas. De som vill bygga fortet Libanon är för närvarande starkast.

Nasrallah lyser betydligt starkare än den gråtmilde premiärministern och Hizbollah-ledarens strålar skrämmer också korrupta, USA-beroende arabiska ledare, till exempel i Egypten.

I morgon samlas givarländer och finansinstitutioner i Stockholm för att pröva vad de är beredda att betala för en libanesisk framtid. Mandatet är beskuret. De kan inte bestämma över Libanons politik, än mindre över Mellanösterns. ”Givarna” finns på tydligt avstånd från den diffusa militära övervakning och kontroll som FN lovat utföra.

Stockholm kan sända löften om akuthjälp, om återställd infrastruktur och ett slags solidaritet med ett mångkulturellt, öppet och tolerant Libanon.

Som jag hörde några libanesiska, maronitmunkar säga vid en stekhet mässa i Sydfrankrike i somras. Libanon är inte ett land – det är en idé.

Följ ämnen i artikeln