Vi styrs av de naiva och verklighetsfrämmande
Varje dag på väg till jobbet går jag förbi Sveriges dyraste lägenhet. Den köptes nybyggd i december för 104,5 miljoner kronor, månadsavgiften är 35 000 kronor. Läget mitt emot Centralen är inte särskilt attraktivt men den är stor, 418 kvadrat-meter, och byggdes på ett tak. Då kostar det 250 000 kronor per kvadratmeter, just nu.
Killen som köpte den gjorde sig sin förmögenhet på klockor och armband.
I veckan berättade Oxfam att världens 62 mest förmögna personer äger lika mycket som de 3,6 miljarder fattigaste. Och en procent av världens befolkning har större tillgångar än resten av världen. Och i Sverige finns 156 miljardärer med sammanlagda tillgångar på 1 800 miljarder kronor. Sedan har vi en vanlig svinrik överklass och en övre medelklass som har det gött, befriade från de rikemansskatter som slopades samtidigt som högeralliansen sänkte skatterna med 140 miljarder kronor.
I stort sett ingen bryr sig.
Mer normalt är att kalla hyperkapitalismens och den groteska ojämlikhetens kritiker för ”avundsjuka”, gärna ”svensk” avundsjuka. Något slags pågående hjärntvätt.
Vi människor har en tursam förmåga att sila mygg och svälja kameler, annars skulle vi inte orka kliva upp ur sängen om morgonen. Vi som styr, alltså folket, är naiva och verklighetsfrånvända. Jag också. Vi fixerar oss vid småsaker, inte ens miljön är viktig om jag har ont i en nagel.
Just nu är det heta ämnet invandring trots att alla egentligen vet att det periodvis alltid kommit stora mängder flyktingar till Sverige – finnar, balter, ungrare, greker, tjecker, polacker, latinamerikaner, jugoslaver – utan att landet gått under utan tvärtom stärkts. Om 10–15 år kommer ingen att fatta att detta kunde vara tidens stora fråga.
I går gick den femfaldigt Oscarnominerade ”The big short” upp på bio, årets hittills bästa film, med Christan Bale, Ryan Gosling, Steve Carell och Brad Pitt, baserad på finansjournalisten Michael Lewis bok om kreditbubblan som exploderade 2008.
Liksom i Joris Luyendijks nya reportagebok ”Simma med hajar – en resa mot finansvärldens innersta”, konstateras att systemet ännu är trasigt och kommer att gå sönder igen. Frågan är inte om utan när och då blir det återigen skattebetalarna som får betala eftersom investmentbankerna sedan 90-talet är börsnoterade och ”too big to fail”, för stora för att få gå i konkurs.
Det här är inga hemligheter. De flesta känner till systemets ohyggliga skörhet men pallar liksom inte att tänka på det. Och så länge folklig upprördhet saknas finns liten anledning för politiker att söka strid med den mäktiga finanslobbyn och riskera talararvoden på 200 000 dollar hos Goldman Sachs eller ett jobb i banksektorn efter den politiska karriären. Och lättfixat är det inte. Finansaktörerna kan enkelt spela ut länder mot varandra och flytta kapitalet. En världsregering skulle sannolikt krävas för att reformera det globala banksystemet.
Nä, då är det smidigare att prata om flyktingar. Det är alltid smidigare att peka finger mot dem utan makt.