Försäkringskassans förlorade oskuld
Festen är slut. Granens barr blandar sig med serpentinerna från nyår och jag önskar att jag hade fått en sådan där robotdammsugare i julklapp.
Den hade fått arbeta den. Varv efter varv under julgranen.
I brist på robot sitter vi i soffan och beskådar resterna av festerna. Nu återstår bara trettonhelgen och sedan är det vardag igen. Årets fattigaste månad har bara börjat.
För att pigga upp mig tar jag fram den gamla dammsugaren och sedan tar jag itu med strykhögen.
Svenskare finns inte
Längst ner hittar jag en handduk som jag fick för femton år sedan. Den gör reklam för Försäkringskassan och jag brukar faktiskt använda den som gästhandduk. Den passar särskilt bra när den utländska delen av släkten kommer för svenskare handduk finns inte.
Ni ser själva den oskuldsfulla röda stugan och den låga stenmuren. Bakom vilar granskogen och på ängen blommar prästkragar och klöver.
Flaggstången är vit och överst vajar flaggan med Försäkringskassans uppåtpekande pil.
Budskapet är tydligt. Försäkringskassan representerar det trygga gamla Sverige.
Välfärdslandet.
Och visst har Försäkringskassan följt oss genom livet. När jag fick barn och var föräldraledig. När jag var sjukskriven efter blindtarmsoperationen eller den gången jag på en personalfest åt kyckling som visade sig vara full med campylobacter.
Villkoren har förändrats
Föräldraledigheten har förlängts och villkoren har förändrats, men det var ändå tryggt att min cancersjuka pappa fick sin sjukskrivning och att svärmor fick sin förtidspension när kroppen svek henne.
I över 45 år har jag arbetat och betalat skatt i den trygga förvissningen att det ordnar sig för oss om vi blir sjuka. Därför har det varit lätt att också låta skattepengarna hjälpa fler. Vi svenskar har varit så trygga att vi kunnat visa solidaritet med andra som drabbats av sjukdom eller funktionsnedsättning.
Länge var de svenska politikerna rätt överens om detta solidariska samhällskontrakt. Till och med Fredrik Reinfeldt pratade om det jämlika folkhemmet. Men om vi ska vara ärliga var det också han som ville ”bryta utanförskapet”.
Alla kunde inte jobba
Han trodde att alla kunde arbeta och för att locka oss att jobba mer sänkte han skatten på arbete. Vi som jobbade fick mer, men pengarna togs från sjuka och funktionsnedsatta. De som faktiskt inte kunde jobba.
När Socialdemokraterna återtog Socialdepartementet tog de visserligen bort den ökända stupstocken, men i övrigt råder fortfarande Reinfeldts hårda regler.
Dagarna före jul läste jag om barnfamiljen som vräktes från sin lägenhet för att Försäkringskassan sagt nej till fortsatt sjukpenning för barnens sjukskrivna mamma. Några dagar före jul placerade Socialtjänsten familjen på ett vandrarhem.
Härom dagen läste jag om den njursjuka kvinnan som opererats för cancer. Försäkringskassan begär in nya intyg och trots att det gått flera månader har hon inte fått några pengar. I stället ligger hennes bostad ute till försäljning.
Följer bara lagen
I Ekots lördagsintervju säger Försäkringskassans tillfälliga generaldirektör Maria Hemström-Hemmingsson att hon bara följer den lagstiftning politikerna beslutat om och så långt har hon nog rätt.
Socialdemokraterna har vacklat och varken Moderater eller Sverigedemokrater vill egentligen ha den där trygga röda stugan. De vill hellre sänka skatten för de som bor i slott.
Maria Hemström-Hemmingsson säger att andra aktörer får ta sitt ansvar och jag gissar att hon egentligen menar att Socialtjänsten får försörja dem som får nobben från Försäkringskassan. Läser för övrigt att Socialtjänsten i Nacka numera låter en robot sköta biståndsansökningarna vilket kan förklara varför många inte fått pengar till mat och hyra.
Sverige behöver inte bara en regering utan en regering som kan återskapa förtroendet för trygghetssystemen. Det behöver inte vara en röd stuga, men alla har rätt till tryggheten i ett eget hem.