Demonregissören Reinfeldt ryter till

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den pinsamma historien om utnämningen av förre försvarsminister Mikael Odenberg till generaldirektör har blivit föremål för en KU-anmälan. Det borde alliansen välkomna om den verkligen vill ha mer av transparens och öppenhet i utnämningsförfarandet.

Bortsett från regeringens uppenbara dubbelmoral?–?att anklaga den förra regeringen för att föra en korrupt utnämningspolitik och samtidigt handla korrupt själv?–?visar affären på Reinfeldts problematiska ledarskap.

Trots mediernas avslöjande att rekryteringen var en intern process. Trots näringsdepartementets erkännande. Trots konsultens bekräftelse att han bara bedömde en kandidat, nämligen Odenberg.

Ja, trots detta vidhåller statsministern att allt har gått till på det sätt som han har hävdat.

”Det är med hjälp av en extern konsult, precis som jag har sagt”, rättar Reinfeldt Ekots reporter.

”Men han har inte genomfört rekryteringsprocessen, som du har sagt”, fortsätter reportern.

Då härsknar statsministern till.

”Det är ingen idé att leka med ord när det gäller mig. Jag har nu beskrivit förändringen av hur vi rekryterar i Sverige. Det har skett efter beslut av regeringen och med hjälp av en extern konsult. Sedan kommer vi inte längre, det är så det har sett ut”, säger Reinfeldt.

Punkt slut. Säger jag att jorden är platt så är den det.

Reinfeldt tycks ha en oerhörd tro på att hans ord i sig förändrar verkligheten. Vi minns Schenström-affären i höstas. När medierna ifrågasatte statssekreterarens omdömesförmåga läxar Reinfeldt upp reportrarna.

”Varför skulle hon inte kunna upprätthålla jouren? Vem har sagt att hon är onykter? Har ni nåt bevis för det? Alltså, ni måste lite grann komma ihåg att ibland bygger ni storys som inte finns. I det här fallet finns den helt enkelt inte”, sa Reinfeldt med myndig stämma.

Storyn fanns. Statssekreteraren fick avgå. Trodde verkligen Reinfeldt att han genom att påstå att allt var okej skulle få medier, opposition och medborgare att inte se verkligheten?

Det finns något i dessa affärer som tyder på ett annat slags ledarskap än det ödmjuka, lyssnande ledarskap som Reinfeldt påstått sig stå för. ?

Spinning har blivit det politiska verktyget nummer ett. Regeringskansliet tycks vara överbefolkat av mediala konsulter som har i uppgift att tänka ut hur medierna ska kunna dresseras och medborgarna dompteras. Statsmannakonsten tycks inte längre handla om att leda ett land utan om att skapa så säljande verklighetsbilder som möjligt?–?allt för att vinna röster i nästa val.

Ur denna mediala försäljarmentalitet växer ett auktoritärt ledarskap, där det handlar om att regissera snarare än om att lyssna och demokratiskt styra.

I julas lät sig statsministern intervjuas i Svenska Dagbladet. Han berättade att han haft hemliga möten i Rosenbad med unga utsatta, brottsoffer.

”Jag går sida vid sida med folket”, sa Reinfeldt.

I ett långt reportage i tidskriften Café talade han om det svåra ledarskapet. ”För det handlar, med risk för att låta pretentiös, om att leda ett helt folk”.

Reinfeldts självbild tycks lika omnipotent som en frälsares. Eller en demonregissörs.?