Globalt engagemang – men inte i Nato
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
5 december 2007. Enighet och uppslutning var orden när försvarsberedningen i går presenterade sin analys av hoten och omvärlden. ”Unik samsyn”, sa socialdemokraternas Håkan Juholt och berömde moderaten Göran Lennmarker, som strålade av stolthet.
Bara vänsterpartiet utmärkte sig med en försiktig reservation.
Klimatet större hot
Helt eniga är försvarspolitikerna om att Sverige knappast riskerar någon fullskalig invasion. De är också överens om att andra hot överskuggar de militära. Det gäller till exempel den globala uppvärmningen, energiförsörjningen och en möjlig pandemi. Dessutom menar beredningen, i enighet, att myndigheternas förmåga att hantera kriser måste bli bättre. De åtgärder som vidtagits räcker inte.
När det gäller militären kommer beredningen fram till att omvandlingen från ett skalförsvar av Sverige till ett insatsförsvar för världen måste fortsätta. Svenska soldater ska kunna användas ”globalt, i Europa och i vårt närområde samt när så behövs på vårt eget territorium” som rapporten lite förvånande graderar uppdraget.
Därför ska också den internationella samordningen fortsätta, inom ramen för EU, partnerskap för fred och i samarbete med Nato. Och den ”transatlantiska säkerhetspolitiska gemenskapen” ska stärkas.
Det är precis här enigheten kan börja bli besvärande.
Resonemanget känns igen
För det militära försvarets del pekar försvarsberedningens förslag mot fler insatser och högre beredskap. Svenska soldater kommer att återfinnas i fler av världens konflikter. Frågan är med vilka motiv – och med vems mandat?
Folkpartisten Allan Widman gav ett svar i går. Han vill att vårt land ska vara ”relevant” för EU och Nato. En ”spelare”, som Widman uttryckte saken. Sannolikt samma resonemang som fick den nuvarande folkpartiledaren att tala för ett svenskt deltagande i invasionen av Irak.
Kräver tydligt FN-mandat
Internationellt engagemang, också militära insatser för att försvara fred och mänskliga rättigheter, är centralt för svensk säkerhet. Men det ställer krav på politiskt ansvar. Och på ett tydligt FN-mandat.
Det utrymmet kan finnas i ett samarbete inom EU, men inte som en del av Natos insatsstyrka.
IP