Ja, S måste prata om näringspolitik
Ed Miliband, ung partiledare för de brittiska socialdemokraterna, Labour, orsakade en hel del bråk. I sitt partikongresstal 2011 deklarerade han att Storbritannien behöver en ny typ av ekonomi: mer långsiktig, mer strategisk, mer produktiv.
Vi måste börja skilja ut ”bra kapitalism” från ”dålig kapitalism”, meddelade han.
Och de flesta tyckte att det borde han inte ha sagt. ”Det finns inget sådant som en god kapitalism”, vrålade vänstern. ”Det finns inget sådant som dåliga företag”, vrålade högern.
Alla hatade talet. Men ingen kunde sluta prata om det.
Det var ett år sedan. Och Ed Miliband har hållit fast vid sin analys.
Det kan egentligen sägas vara en bra beskrivning av hans två år som partiledare: att han har hållit fast vid saker.
Han har inte heller tvekat inför att lansera utmanande och ibland rakt av konstiga koncept. Eller för att ta impopulära positioner – om det så har varit mot facket eller mot mediemogulen Rupert Murdoch.
Miliband har helt enkelt ägnat sig åt den bökiga och bråkiga nödvändigheten av att definiera sig själv.
”Attackera regeringen, luta dig tillbaka, vänta på att de misslyckas”, jag tror inte på den oppositionsstrategin säger han. Det är nog klokt. I Sverige försökte Mona Sahlin. Ligg lågt och var nöjd med de höga opinionssiffrorna.
Sahlin verkade varken ha ork eller lust att definiera en ny bild av sig själv.
Men att spela säkert kan vara livsfarligt.
När valrörelsen 2010 kom var den enda bild som fanns av Mona Sahlin den 15 år gamla och Tobleronefläckade.
Resten är som det heter valförlust.
Det går bättre för Ed Miliband. Hittills. Labour leder med 15 procent.
Miliband har byggt vidare på sitt tal om bra och dålig kapitalism. ”Jag vill rädda den kapitalism som min pappa hatade”, sa han i en uppmärksammad intervju med The Telegraph. (”Pappa” är i det
här fallet den kände marxisten Ralph Miliband).
Ed Miliband har även lanserat begreppet ”predistribution”. Ett hopplöst ord som dessutom är ännu svårare att översätta. Men tanken är i alla fall följande:
Enligt OECD är det brittiska skattesystemet bättre på att omfördela resurser än de flesta jämförbara länder. Det gör lika mycket för att minska klyftorna som skattesystemen i Sverige, Norge och Danmark. Trots detta är Storbritannien ett av världens mest ojämlika länder.
Skatterna kan alltså inte vara nyckeln, menar han.
Det räcker inte att ”omfördela” tillväxten efter att den har skapats utan politiken måste in i ett mycket tidigare skede. Alltså: ”predistribution”. Politiken har en uppgift både gällande att skapa tillväxt och att se till att denna tillväxt blir hållbar: ekonomiskt, mänskligt och miljömässigt.
Det är så Storbritannien ska bli rikt tänker sig den unge Labourledaren. Vilka verktyg han har tänkt sig att använda är det ännu ingen som riktigt har begripit.
Men han talar både om löner och förstås om näringspolitik.
Delar av vänstern sätter naturligtvis i halsen. Att höra en socialdemokratisk ledare använda ord som företagande, ”god kapitalism” och marknad! Fy! Egentligen är det lite ironiskt. För om det finns någon inställning som många vänstersossar delar med sin svurne fiende Tony Blair är det just idén att man inte ska bry sig om näringspolitik eller företagande. Skatter och offentlig sektor är socialdemokratins verktyg.
Under åren med New Labour var tanken att det inte spelade någon roll hur resurserna skapades. Det var inte något som politiken skulle lägga sig i. Så länge finanssektorn genererade skatteinkomster och Labour kunde göra rekordsatsningar på offentlig sektor var allt väl.
På samma sätt skulle man kunna ställa sig frågan: att när Stefan Löfven pratar näringspolitik och ny affärsplan för Sverige är det verkligen partivänstern som ska bli rädd? Är det inte snarast marknadsliberala debattörer?
De som tycker att man ska låta marknaden sköta sig själv och att politiken inte har där att göra? Någon centerpartistisk ungdom anställd av Timbro som borde hallucinera om att Löfvens affärsplan är första steget mot att styra svensk ekonomi via femårsplaner?
Och när alliansens partisekreterare gick ut och svarade på Löfvens näringspolitiska utspel i veckan, handlade kritiken också mycket riktigt om att svenska bolag ska utvecklas genom egna affärsplaner – inte en nationell sådan.
Och där (tada!) har ni faktiskt en ideologisk konflikt. Vad är politikens roll gällande att skapa ekonomiska resurser?
Man bör kritisera den socialdemokratiska partiledningen för mycket: dess ovilja att göra en stark a-kassa till en central del av sitt budskap, dess religiösa fixering vid överskottsmål samt dess rädsla för att ta i frågor som fattigdom och sjukförsäkring av skräck för att betraktas som ”ett parti för de svaga”.
Men Stefan Löfvens näringspolitiska fokus är rätt. Och han borde ta det vidare.
Ekonomisk framgång för ett land kräver ett helhetsgrepp på skola, utbildning, innovation, infrastruktur och företagande. Det har högern aldrig begripit.
Men det gör Socialdemokraterna.
Och om det nu skulle vara så att Löfvens tal om företag, näringsliv och affärsplaner dessutom råkar attrahera en del mittenväljare eller rentav – någon direktör eller företagare.
Är det verkligen det värsta som kan hända?
Är det ett problem att Stefan Löfven är mer respekterad i näringslivet än Fredrik Reinfeldt och Anders Borg?