Lönesänkningarna måste få ett slut
Hur har lönernas andel av det vi tillsammans producerar kunnat sjunka som en sten under tretio år? Och hur har vinsternas andel – och utdelningarna till kapitalägarna – samtidigt kunnat stiga som en raket?
Men kanske framför allt; hur har det kunnat ske nästan utan politisk debatt eller sociala protester?
Det är nämligen precis det som hänt i Sverige, och det är grundfrågorna i kvällens Dokument inifrån i SVT2.
Minst klyftor 1980
Runt 1980 kulminerade hundra år som gjort klyftorna i Sverige allt mindre. Det var hundra år som innefattade fackföreningsrörelsens framväxt och folkhemsbygget, men också demokratins genombrott och Sveriges väg mot ekonomiskt välstånd.
Därefter har utvecklingen gått åt precis andra hållet.
Förra året tjänade de fyra svenska storbankerna över 85 miljarder kronor, och av dem delas 35 ut direkt till aktieägarna. Guldregnet över bankägarna är inget undantag.
Som på 1910-talet
På 1970-talet utgjorde vinsternas andel av bruttonationalprodukten – värdet av den samlade produktionen – ungefär en femtedel. I dag tar kapitalägarna ungefär en tredjedel av allt som produceras i vinst. Samtidigt har lönernas andel sjunkit, och ligger i dag på en nivå som bara kan jämföras med 1910-talet.
Klyftorna har vuxit på många håll i världen, men Sverige är ett av de länder där de vuxit mest. Och det är alltså inte någonting som började med regeringen Reinfeldt, även om utvecklingen skenat de senaste sex åren.
Vinsterna exploderade
Dokument inifrån beskriver hur både devalveringen på 1980-talet och saneringen av statsfinanserna på 1990-talet fick vinsterna att explodera.
Rune Andersson, finansman och tidigare bland annat chef för Trelleborg, beskriver i programmet 90-talets krisår som "glada och goda tider".
Det är knappast så de flesta svenskar minns dem.
En idé som återkommer
Bakom alla de politiska beslut som gjort det möjligt att minska löntagarnas och öka kapitalägarnas andel av produktionen finns en idé som återkommer. Ökade klyftor skulle på något sätt minska arbetslösheten. Om de rika bara tilläts bli ännu lite rikare skulle de investera och anställa, och om människor bara tvingades sänka sina löner skulle de kvickt bli "anställningsbara".
Det är för övrigt samma tanke som regeringen i dag kallar för "jobbpolitik".
Ett problem är att det inte har fungerat. Trots växande klyftor, våldsam produktivitet och rekordvinster har arbetslösheten bara blivit högre.
Ett annat är att vi knappast har fått någon möjlighet att ta ställning till om vi verkligen vill att lönerna ska sänkas och vinsterna höjas. I stället har hela utvecklingen legat inbäddad i politisk retorik och ekonomiskt mumbo jumbo.
Det är dags att ändra på det nu. Och dags att protestera.