Vänsterns val riktigt viktigt

Daniel Swedin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

18 augusti 2011: Partiledarval

I går deklarerade Rossana Dinamarca att hon vill leda Vänsterpartiet efter Lars Ohly.

Därmed är det fyra personer som uttryckt intresse för att leda riksdagens minsta parti. Så här kan det också uttryckas: 22 procent av vänsterns ledamöter i riksdagen vill bli partiledare. Det är ganska svindlande, särskilt om man jämför med hur det såg ut inför att Socialdemokraterna valde Håkan Juholt.

Hans Linde, Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Rossana Dinamarca har dessutom det gemensamt att de alla känns som fullt dugliga och realistiska kandidater, ingen skulle kännas apart som vänsterledare.

Partiprofilen står på spel

Man kan hävda att kandidaterna åsiktsmässigt är svåra att skilja åt. Tittar man på deras svar i SVT:s Valpejl inför riksdagsvalet 2010 står kandidaterna varandra mycket nära. Visst, Sjöstedt tycker inte att Sveriges vapenexport ska upphöra, men i övrigt är de i stort eniga.

Men skillnad från det där andra partiet som letar nytt ledarskap, Centerpartiet, betyder valet i vänstern något, på allvar. Partiets politiska profil och väljarnas uppfattning är det som står på spel när man väjer ny ledare på kongressen i januari.

Svaga socialdemokrater

För Vänsterpartiet har frågan alltid varit hur man förhåller sig till en pågående samhällsförändring. Dagspolitik eller systemkritik? När Socialdemokraterna inte längre är ett 45-procentsparti blir den frågan mer aktuellt än någonsin. Här finns en öppning bortom identitetsbyggande kring myter om att man är ”det riktiga arbetarepartiet”.

Då blir det viktigt vem som tar över efter Ohly. Riksdagsledamoten Jonas Sjöstedt har fokuserat på att vara pragmatisk och kan EU- och miljöfrågor. Den ekonomisk-politiska talespersonen Ulla Andersson har profilerat sig i sjukvårdspolitiska frågor. Rossana Dinamarca kan skol- och industripolitiken och Hans Linde utrikespolitik och HBT-frågor.

Allianspartier mer låsta

För Centerpartiet är det här inget man behöver bekymra sig om. Oavsett om det blir Annie Lööf, Anna-Karin Hatt eller Anders W Jonsson som får leda Centerpartiet är han eller hon dömd att fortsätta det allianssamarbete som dränerat partiet på ideologi, väljare och politisk kraft.

Varken Jonsson, Lööf eller Hatt har under det pr-stunt som kallats ”historiens öppnaste valprocess” vågat sätta fingret på Centerpartiets ömma punkt – allianssamarbetet. En ny partiledare ändrar förmodligen ingenting, åtminstone inte innan 2014.

På så sätt är Vänsterpartiets partiledarval en långt mer angenäm affär.