Mysfaktorn tål inga flyktingar
Utopin blåstes omkull av trettio unga pojker
15 november 2009 Under min barndoms resor till sommaridyllen la jag märke till att tåget sällan stannade i Hököpinge. Det ångade ut från Södervärn i Malmö, kämpade sig förbi tråkigt instängda Vellinge, pausade i mitt Höllviken och tog sikte på Edvard Perssons Skanör och kungliga familjens Falsterbo. Hököpinge var på den tiden känt för sina starka brottare. Klubben finns kvar och är framgångsrik, Hököpinge Bulls heter den, alltså inte tjurarna från Hököpinge. De finns på annat håll.
Skånska södern myllrade tidigare av mångfald. Sockerbruket låg närmast Malmö. Höllviken var sommarstället för en välbeställd del av arbetarklassen.
I Skanör trängdes grafikernas sommaranläggning med vitkalkade, pyntat småborgerliga hus. Till Falsterbo kunde man åka för att spana på kungen när han spelade tennis och på aristokratin när den skamlöst grenslade sina hästar eller plumsade omkring i Östersjön. Ett exklusivt utanförskap.
Historien är utplånad och de små orterna har smält samman till något som liknar en fyr- eller femstjärnig charteranläggning,
specialiserad på golf.
Flommens flotta golfklubb har särskilda platinasponsorer. Vellinges klubb, mindre förnäm, lockar med hög trivselfaktor.
Jag tror att det är just den idén som driver det moderata reservatet i Vellinge: Hög trivselfaktor för de utvalda. Borgmästaren Göran Holm förstod önskemålen och tolkade drömmarna hos den
övre medelklass som för några decennier sedan lämnade det krisande Malmö för att bygga sig villor, små hus och ibland herrgårdskopior. Holm, som av konungen tilldelats Serafimerorden av åttonde storleken, har varit den blå patriarken, som med fryntlig välvilja rivit sönder offentlig service, slagit rekord i skattesänkning, marknadsanpassat vård och skola och byggt mäktiga skyddsmurar mot den hotande omvärld som berättat om nöd, flyktingar och fattigdom. Han har vid kusten låtit dekorera sin sociala oas med väldiga Mussolinikonstverk. Vellinge blev det perfekta, socialt och etniskt homogena moderata reservatet med ideologisk överbyggnad av Gemeinschaft och hög trivselfaktor.
Utopin var bräcklig, konstruktionen svag. Den blåstes omkull av trettio unga pojkar, på flykt undan krigen. Holms arvtagare, hans förnamn är Lars-Ingvar, kallade pojkarna en strid ström från oroshärdar i Afrika och Asien. Hans släta, runda marsipanansikte skalv av indignation och rörelse: 30 pojkar, tillfälligt inhysta på ett skraltigt vandrarhem, förvandlades till en flodvåg som skulle dränka hans välmående kommun. Kunde de inte, som en Vellingemoderat sa, skickas till hyddor i Norrland? Den sortens primitiva reflexer kallades i det gamla vita Sydafrika för lägermentaliteten: Vi, de utvalda, mot hela världen.
Lars-Ingvar har valts till att förkroppsliga den kollektiva viljan hos de 67 procent Vellinge-bor som röstar på Moderaterna.
Deras budskap är lika tydligt som från vilken moderat valstugeaktivist som helst: Man röstar på Moderaterna av ett visst skäl. Vi vill inte ha flyktingar.
Så skickar den grymma omvärlden ändå in ormarna i paradiset, förklädda till trettio pojkar som överlevt krigen. Trots tröstande, förstående ord från Tobias Billström är Lars-Ingvar bitter: Man jävlas med oss. Man kör över oss. Malmö sticker en kniv i ryggen på oss.
Tungt och symboliskt. Medan havet på allvar slukar allt större delar av den sydskånska kusten faller också den fördämning mot flyktingar som skyddade Vellingeoasen. Kyrkan, Vellinges starkaste opposition, gör uppror. Häromveckan stod en transvestit i predikstolen, nästa vecka stiger Gudrun Schyman in i kyrkorummet.
På Golfkrogen sörjer medlemmarna den gamla pålitliga trivselfaktorn.
Vellingekultur bjöd i går till Arkivens dag. Temat lät dagsaktuellt för invånarna: På liv och död.
Efter föredraget ordnades samkväm med kaffe, saft och kakor.