På Sergels torg vinglar Pehrson stilla i vinden
Det går inte att förneka – L har skapat ett mästerverk
På Sergels torg står ingen mindre än Johan Pehrson och vajar i vinden. I form av en drygt två meter lång pappfigur gör han volontärerna sällskap i den liberala valstugan. Fästet verkar lite ostadigt, minsta vindpust får den endimensionella partiledaren att vika sig bakåt.
Jag kan inte låta bli att slå mig ner på en bänk och betrakta honom. Varenda centimeter stolpe och stängsel omkring oss pryds av partiernas skyltar, fastspända med buntband.
”Nu får vi ordning på brotten”, meddelar Ulf Kristersson med bister uppsyn. På bilden håller han i en blombukett, han står på Drottninggatan i Stockholm och i bakgrunden syns en polispiket. Jag kan inte låta bli att undra hur fotograferingen gått till. Har han stått och väntat på att polisen ska rulla förbi? Tillkallat dem själv?
Roligast är de lokala Liberalernas reklam som tapetserats över var och varannan bussakter. ”Så här ser han ut. Gängens värsta fiende” deklareras intill en bild på en något blek, långsmal man i glasögon. Det är ett mästerverk.
”Nooshi 2022” står det på Vänsterpartiets plakat. Dadgostar spejar ut i fjärran mot en röd bakgrund i en finstämd kompromiss mellan amerikanskt presidentval och Leninmonument.
När jag var med SSU i Oslo och valarbetade 2013 fick vi tydliga instruktioner. Vi skulle uppmana folk att rösta på Jens Stoltenberg. Stenhård personvalskampanj. Nämn helst inte partiet.
– Ingen gillar Arbeiderpartiet, men alla gillar Jens, konstaterade en norsk kamrat.
Jag förstod inte riktigt vad väljarna sa till mig, men jag avslutade åtminstone varje samtal med en hurtfrisk uppmaning – stem Jens!
Jens förlorade tyvärr. Men det har förstås inget med Nooshi 2022 att göra.
Valstugorna, de flesta uppiffade containrar, är fyllda av flygblad, knappar och engagerade medlemmar. På Sverigedemokraternas stuga står att partiet vill ha vackrare bostäder. Vad är en vacker bostad, frågar jag en partiarbetare i knallgul t-tröja. Något klassiskt – inte modernism, förklarar hon vänligt.
– Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att folk mår bättre av att bo i vackra hus.
Jag önskar att jag på samma självsäkra vis kunde sätta ord på känslan som kommer krypande när jag står mitt bland valarbetare och affischer. Jag kan inte låta bli att ständigt snegla mot kartong-Pehrson, i väntan på att han ska övermannas av naturen. Det är något med mängden personporträtt på en liten yta, hjorden av människor redo att fatta beslut å mina vägnar.
Tjugo Ebba Busch på rad följer mig med blicken när jag sakta rör mig tillbaka mot redaktionen.