Vi får inte hyckla om klimatomställningen
Sverige måste öppna gruvor
Nyligen presenterade EU-kommissionen en uppdaterad lista på kritiska råvaror. Det är ämnen som är nödvändiga för att klara omställningen till ett klimatsmartare samhälle. Sedan den senaste listan 2017 har ytterligare fyra ämnen tillkommit, bland annat litium som behövs för batterier till elbilar.
För att ett ämne ska hamna på listan krävs att det är viktigt för den nya teknik som nu växer fram. Dessutom ska det bara gå att köpa från någon eller några länder. Ändå omfattar listan nu 30 ämnen.
Återvinning och effektivisering
EU-kommissionen vill se mer återvinning och mer effektiv användning. Men när allt det är sagt återstår att om vi ska klara omställningen kommer det att krävas nya gruvor. Och om vi inte vill vara beroende av kobolt från Kongo eller jordartsmetaller eller grafit från Kina kommer en del av de gruvorna att finnas här.
Kommissionen vill ha samarbete med andra demokratiska länder, men anser också att mer råvaror måste utvinnas inom unionen.
I dokumenten från Bryssel talas det om att ställa om dagens kolbrytning. Här finns ju kunskapen och en vana vid gruvdrift, resonerar man.
En vacker tanke, men kanske inte så realistisk. Gruvor måste ligga där malmen finns. Det kan ingen regionalpolitik ändra på.
Just därför borde vi i Sverige vara extra intresserade av EU-strategin för kritiska råvaror. Många av ämnena på listan finns här, under våra fötter. Det gäller vanadin, kobolt och grafit, för att ta några exempel.
Måste öppna gruvor
Om vi ska klara av klimatomställningen och undvika internationella påtryckningar kommer vi att behöva öppna gruvor i Sverige.
Det är inte konfliktfritt. Gruvdrift är ingripande verksamhet. Det lämnar spår, i naturen och i samhället. Ord som hållbarhet blir alltid relativa när vi talar om att utvinna naturtillgångar. Men att drömma om en Tesla, kritisera Kina för sättet man behandlar människor och natur och samtidigt säga nej till i stort sett alla svenska gruvprojekt är hyckleri.
Den som känner sig träffad får ursäkta.
Sverige behöver en politik för att hantera situationen. I dag har staten lämnat över både prospektering och exploatering av nya mineraltillgångar till privata - ofta utländska - bolag. Avgifterna är nästan löjligt låga, samtidigt som samhällets kostnader kan bli höga.
Samtidigt tar tillståndsprocesser med överklagande och allt ofta evinnerlig tid. Tid som varken gruvföretagen eller samhället egentligen har.
Sverige har en mineralstrategi. Den togs fram 2012, när Annie Lööf var näringsminister. Det är kanske dags för en uppdatering, Ibrahim Baylan.
