Kampen för att vara människa fortsätter
Gruvarbetarnas strid förändrade villkoren för oss alla
Femtio år efter gruvstrejken läser jag raderna av Sara Lidman i boken Gruva:
"Den som sett decembermånen i Svappavaara klockan nio en lördagsmorgon har sett en himlakropp."
Svappavaara är inte en plats man plötsligt bara befinner sig på, det är en plats man åker till med ett ärende. Vilket Sara Lidman gjorde 1968.
Odd Uhrbom hade fotograferat gruvarbetare i Svappavaara och Kiruna och hade blivit lovad att ge ut en bok om han bara hittade någon som kunde skriva en text till hans bilder.
Den någon blev Sara Lidman. Hon som senare skulle ge hela arvodet för den andra upplagan av Gruva till gruvarbetarnas strejkkassa.
Hennes möte med gruvarbetare ekar genom årtiondena mot mig över sidorna. Berättar min historia.
Vi pratade aldrig särskilt mycket om de där dagarna i december 1969. Men när jag en gång frågade min morbror om han var en av de som hade strejkat blixtrade det till i hans annars så snälla, blå ögon och svaret kom blixtsnabbt:
- Ja, man var ju ingen svartfot.
Pappa sa i sin tur att han anslutit sig till grabbarna som satt sig ner i truckverkstaden i Svappavaara, där den stora gruvstrejken tog sin början 9 december 1969.
Arbetare som vägrade återuppta arbetet, arbetare som förändrade villkoren på arbetsmarknaden för sig själva, men också för oss som kom efter, för sina barn och barnbarn. Män och kvinnor i arbetskläder i Malmfälten, mot män i kostym i Stockholm. Den eviga styrkemätningen mellan de som inte bestämmer på sätten som anses räknas, och de som gör det.
Att växa upp i Kiruna var att växa upp i skuggan av gruvberget. Det som tornade upp sig över staden och nu slukar den bit för bit. Skolorna hette saker som Bergaskolan, Bolagsskolan och Hjalmar Lundbohmsskolan, efter LKABs förste disponent. Han hade fina vänner i Stockholm som hjälpte honom att skapa staden. I kyrkan hänger altartavlan av kompisen Prins Eugen. På biblioteket hängde i trappen under många år teckningar av Albert Engström. Inte tyckte man att de var något särskilt när man var liten.
LKAB tog och LKAB gav. Gruvan var sprängningarna klockan halv två på natten som fick huset att darra, anhöriga som jobbade varannan julafton, lön in på kontot, cykel i födelsedagspresent, hörselskador vid pension.
Kostnaderna var pappas och morbrors trasiga kroppar och samtalen de inte riktigt hörde.
Vinsterna fick vi alla del av.
Stadshuset som strejkmötena hölls i för 50 år sedan finns inte längre kvar.
När jag åker förbi platsen i november 2019 är de varma tegelväggarna som omslöt både strejkmöten och studentbaler borta. Precis som ögonblicken vi var del av. För min barndom finns en deformationsprognos där hus efter hus och minnena som bärs upp av dem utplånas. Det kallas utveckling, men jag vet inte om det verkligen är vad jag ser.
”Vill du inte flytta hem?” frågar folk mig ibland, ovetandes om att Kiruna inte var hemma ens när det var hemma.
Att Kiruna var en temporär plats att befinna sig på stod klart mycket tidigt.
Kiruna föddes som nybyggarstad. Först kom rallarna, sedan gruvarbetarna och senare också rymdforskarna. Idag kommer människor från hela världen för att titta på norrsken, mörker och snö. Staden jag växte upp i finns över huvud taget inte kvar. Mitt ögonblick där är sedan länge borta. Att låtsas som om man vet någon om en stads inre liv som man lämnat för över 20 år sedan är löjligt.
Det gör man inte. Ännu mindre vet man som besökare, hur långa de där besöken än är.
Jag sitter numera vid min barndomsväns köksbord och dricker kaffe som besökare. Vardagen vi delade när vi var sex år fram till studenten finns inte längre kvar. Men vi är systrar utan att vara systrar därför att vi delar varandras hela historia. Kvinnlig vänskap fostrad i en stad där så mycket handlade om männen, om papporna i gruvan och klasskompisarna som spelade hockey.
Lön på kontot, pengar till staten, hörselskador vid pension.
Gruvarbetarbarn mellan det som var och det som blev.
Kampen för att få vara människa inpräntad i ens DNA.