Vaktombytet klart – nu börjar arbetet
Det har gått 36 år sedan en LO-kongress med ett enda beslut kunde rita om den politiska kartan i Sverige. Löntagarfondsförslaget från 1976 mobiliserade anhängare och motståndare, och blotta ordet fonder får än i dag Svenskt Näringslivs Urban Bäckström att sätta kaffet i vrångstupen.
I dag avslutar LO sin 27:e kongress, och trots den nyvalda ledningens entusiasm kan spåren den lämnar efter sig inte jämföras med 1976 års kongress. Det är nog tur.
Längtar efter Löfven-bråk
Ändå kan årets LO-kongress på sätt och vis komma att symbolisera en viss vindkantring i svensk politik. Den nyvalde ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson har
i alla fall deklarerat att han tycker att LO behöver en mer självständig röst, också gentemot Socialdemokraterna.
– Jag ser fram emot att bli osams med Stefan Löfven, sa han i går.
I sitt första stora kongresstal lovade Thorwaldsson att LO ska försöka tydliggöra konfliktlinjerna i samhället.
”Den stora maktfrågan”
Välfärden ska drivas utan vinstintresse. Full sysselsättning måste prioriteras mycket högre, också i den ekonomiska politiken. Arbetslösheten ska bekämpas med aktiva åtgärder, även om det skulle betyda högre skatter. Och avregleringar får inte vara en patentmedicin.
Den nya LO-ordföranden kan till och med tänka sig att omreglera sådant som inte fungerar.
En vänstersväng?
Det är nog så det är tänkt att uppfattas, och det blir i alla fall ett program som ger politiken en större och mer aktiv roll än den haft på många år.
På andra områden kan kraven från LO-kongressen bara lösas av fackföreningsrörelsen själv. Det gäller inte minst jämställda löner mellan män och kvinnor – Thorwaldsson kallade det för ”den stora maktfrågan” i vardagen.
För den nyvalda – mansdominerade – LO-ledningen startar det arbetet redan den här veckan. Motsättningarna som i höstas fick samordningen att spricka finns nämligen kvar, det har också märkts under kongresshelgen.
Inget mästerdrag
I efterhand framstår förslaget om löntagarfonder inte som något taktiskt mästerdrag. Kanske blev de början till slutet för socialdemokratins dominans i svensk politik.
Men ingen kan påstå att LO inte märktes för 36 år sedan. Och ingen kan säga att behovet av en fackföreningsrörelse som ställer frågor om hur samhället och ekonomin fungerar har blivit mindre sedan 1976.