Politiken tappar sitt förtroende
I Trollhättan har det varit en vecka av hopp och förtvivlan. Mest förtvivlan, även om lönerna till sist betalades ut. Skulle ledningen och de anställda lyckas vända den nuvarande krisen skriver de inte bara svensk historia – det har de redan gjort – utan också världshistoria.
Från Stockholm kommer som vanligt uppgivna suckar. Statsministern uttrycker sin medkänsla. Han försäkrar att Sverige är landet där utvecklingen bejakas och arbetskraften slussas till de sektorer som växer.
I Reinfeldts värld brukar det betyda hushållsnära tjänster och arbetskraftsintensiv upplevelseindustri, ungefär som i Grekland.
Nu lovar statsministern stöd till omställning. Också det en del av den svenska modellen.
Det finns bara ett problem. De senaste fem åren har Reinfeldt och hans ministrar gjort allt för att montera ner de system som ska underlätta omställningen. A-kassan är urholkad, vuxenutbildningen nedmonterad och Arbetsförmedlingen ombildad till ett lydigt redskap i händerna på en handplockad generaldirektör.
Från det hållet har Trollhättan inte mycket hjälp att vänta.
Regeringen har sina egna problem.
Det handlar om sjukförsäkringen, och om en allians som vägrar acceptera att den nu inte har majoritet i riksdagen. Försöken att förhala riksdagens beslut har förvandlats till en dyster fars.
Och hur vågar moderaten Gunnar Axén tala om att håna medborgarna, dagen efter avslöjandet om hur det gick till när sjukförsäkringsreglerna infördes?
Kanske kunde cirkusen ändå motiveras, om skillnaderna varit avgrundsdjupa. Det är de inte. Aftonbladets Lena Mellin kallar oppositionen mesig, som nöjer sig med att tvinga fram små justeringar av detaljer.
Men verkligheten skapas av detaljer. Om oppositionen är mesig, vad är då en regering som i stället för att svälja förtreten saboterar riksdagsarbetet?
Priset är inte bara osäkerhet för landets sjuka och bråda dagar för kvittningsmännen i riksdagen. Också politiken får betala i form av minskat förtroende.
”Vi är ju aldrig nöjda”, sa landslagets Caroline Seger om den tyska värmen inför premiärmatchen i fotbolls-VM.
Fotbollsspelare är enligt den svenska lagkaptenen missnöjda med regn, blåst och – som sagt – med värme.
Ungefär som vi andra, alltså. För någon vecka sedan kändes det som om sommaren regnade bort. Den här veckan har vi pustat i hettan. Nätterna blir en fuktig jakt på sömnen. Resorna med kollektivtrafiken en skärseld.
Och ändå, när åter en kallfront drar in saknar vi de varma vindarna och den skinande morgonsolen.
Seger och hennes lag gick i alla fall ut och – just det – segrade i en VM-premiär. I dag är det match igen, mot Nordkorea.